A Royal Affair

Kombinationen 1700-tal, kungahus och Danmark är inget som av sin blotta existens gör mig speciellt uppspelt. I “A Royal Affair” spelar just dessa ingredienser centrala teman och bildar därmed arketypen för hur en film ska byggas för att maximera mitt ointresse. Därför blir jag oerhört positivt överraskad av att filmen trots allt lyckas fånga min uppmärksamhet.
Det som får mig att gilla “A Royal Affair” är framförallt dess okonventionella sätt att hantera ämnen som i vanliga fall, i för stor utsträckning, hanteras med silkesvantar. Slottslivet i kungadömen på 1700-talet reduceras i vanliga fall lätt till att skildra en problemfri vardag i överdåd där vackra miljöer ofta blir viktigare än en substantiell handling. Här introduceras istället tidlösa konflikter som kärleksproblem och maktmissbruk. Problem som känns lika aktuella idag, men åskådliggörs i en äldre miljö.

Det är någon form av triangeldrama som blir den centrala intrigen i “A Royal Affair”. Den engelska prinsessan Caroline (Alicia Vikander) blir vid 15 års ålder bortgift med danske kung Christian VII. De två inleder ett förhållande som på grund av Christians schizofreni blir allt annat än lätt för Caroline. När kungen får en ny psykiatriker som han snabbt fattar tycke för blir stämningen på slottet allt mer invecklad. För att inte tala om hur den blir när även Caroline börjar intressera sig för den nyinflyttade läkaren och de två, bakom kungens rygg, inleder en kärleksrelation.

Men även om “A Royal Affair” har en suspens som inte brukar finnas i den här typen av filmer, tar trots allt de dryga två timmarna ut sin rätt. Det blir för tradigt efter ett tag, och mot slutet vill man inget hellre än att kliva ut ur biografen och lämna 1763 bakom sig för att kliva in i 2012 igen.

På det stora hela är dock “A Royal Affair” ändå imponerande på flera sätt. Det är imponerande att den vågar vara något som den här typen av filmer sällan vågar vara, det är imponerande att allt verkligen känns äkta, och det är banne mig imponerande att Alicia Vikander på något ofattbart sätt lyckats lära sig tala, i mina öron, felfri danska. För den som fascineras av kungadömen och brukar gilla den här typen av filmer är detta en guldgruva. För oss andra är det åtminstone ett par timmars välgjord film.