A Scanner Darkly

Det finns tre aspekter av droglitteraturen som gör den intressant. Knark, jazz och karaktärsutveckling. De två förstnämnda är tämligen ensidiga och konstanta i sina framställningsmöjligheter, att göra dem till film är inget svårt och de fungerar många gånger bättre i ett visuellt format än ett textuellt.
Vad som gör drogböckernas förflyttning till filmmediet problematiskt är just karaktärsskildringarna. I en roman finns långt större möjligheter att skapa intressanta och kärnfulla figurer, och för att nyansera karaktärens komplexitet används ofta droger som medel för att driva karaktärsutvecklingen framåt. Häri ligger essensen i böcker av Burroughs, Hesse, Sartre och till viss del även av Philip K. Dick.

Och tyvärr har ingen film baserad på text av någon av nyss nämnda författare lyckats övertyga på samma vis som förlagan. När David Cronenberg försökte göra Den nakna lunchen 1991 blev filmen inte på något vis litterär. Det äckel som boken svämmar över av är taffligt representerat och när det kommer till skildring av en människas psyke fungerar det inte alls som i boken. Problemet är likartat i A Scanner Darkly, filmen baserad på Philip K. Dicks bok med samma namn.

Historien om en undercoverspanare som infiltrerar Los Angeles drogvärld i en nära framtid exploderar nästan av intressanta uppslag. Men det är en skrämmande stor del av dem som helt enkelt inte får plats på film. Som tittare känner man hela tiden av ett större djup, men filmen förmår aldrig utforska det. Åtminstone inte efter endast en genomtittning.

De aspekter av historien som inte följer med i en filmöversättning kompenseras här med en vågad tecknad estetik. Visserligen fungerar den rätt bra och tillför en hel del, men det går inte att förneka att filmen dränks lite i sitt eget koncept och aldrig lyckas säga vad som egentligen var tanken.

Och så saknar den ju jazz.