A Texas Love Story

I filmhistorien är det framför allt två filmrörelser eller genrer som fokuserat på laglösa kärlekspar. Det mest klassiska är förstås “Bonnie och Clyde” som filmatiserades i New Hollywood-erans början, och följdes upp av Terrence Malicks vansinnigt vackra “Det grymma landet”. Man kan tänka sig att dessa filmer i sin tur hade inspirerats av noirgenren och “Gun Crazy” och “You Only Live Once”. David Lowerys debutfilm “A Texas Love Story” (som internationellt går under den betydligt intressantare titeln “Ain’t Them Bodies Saints”) fortsätter på detta tema och romantiserar finkänsligt New Hollywood-estetiken med sin berättelse om Bob Muldoon, som bryter sig ut ur fängelset för att återförenas med sin fru och dotter.

Inspirationen från nämnda period märks främst i dess foto och scenografiska estetik. Landskapen och miljöerna är som hämtade från “Det grymma landet”, och färgskalorna ekar tydligt av denna visuella storhetstid. Vidare utspelar sig berättelsen dessutom i 70-talets Texas, vilket förstås gör känslan av New Hollywood än starkare. Lägg där till den tematiska intrigen som är som hämtad från någon av ovan nämnda filmer så blir det ett ganska gott exempel på postmodernismens nostalgi-film, som dock görs i en annan klädnad än denna vanligtvis brukar bära.

Det ska samtidigt sägas att “A Texas Love Story” knappast är den första filmen i modern tid som visar sin historiekunnighet och respekt genom att efterlikna den valda estetiken. För bara ett par veckor sedan hade vi “Prince Avalanche” som utan tvekan använde samma grepp, och de senaste åren har vi kunnat se flertalet utmärkta exempel på detta. Det är som att en ny amerikansk indievåg av New Hollywood-hänvisande filmer har uppstått. Förvisso tycker jag mycket om detta, det är tilltalande och än så länge fortfarande intressant, men i “A Texas Love Storys” fall blir det nästan lite väl pastischartat.

Emellertid är dramat så pass välskrivet och fint lågmält berättat att jag har väldigt svårt att över huvud taget störa mig på det faktum att det känns som en imitation. Å andra sidan tar det aldrig riktigt ansats till något större, utan nöjer sig med att ligga och puttra på. Det gör förvisso filmen väldigt oförarglig, men nog hade man kunnat önska mer av den. I slutändan ser jag ändå referenserna som mestadels positiva, och filmen är en ypperligt trevlig upplevelse. Det bådar väldigt gott inför David Lowerys fortsatta regikarriär.