Agent 007 ser rött

Filmatiseringen av Ian Flemmings mest uppskattade bok om Agent 007 belönades efter succén “Dr. No” med en dubbelt så stor budget. En av filmens huvudkaraktärer, Kerim Bey, som gestaltades av Pedro Armendariz var svårt sjuk och försvårade därför inspelningen. När hans scener var filmade togs han in på sjukhus där han något senare sköt sig själv. Han fick inte uppleva slutresultatet – den relativt lyckade uppföljaren till “Dr. No”.
James Bond skickas till Istanbul där han får uppdraget att möta Tatiana Rominova i utbyte mot en dekodningsmaskin som hon lovat att lämna ut. Alltsammans är en fälla, han har skickats till Istanbul för att likvideras och straffas för sitt mord på Dr. No. Dessutom ska dekodninsmaskinen säljas tillbaka till Ryssland. Tatiana Rominovas uppdragsgivare är den, i Bond-sammanhang, legendariske Ernst Stavro Blofeld.

“Agent 007 ser rött” håller ett lagom tempo så när som på slutet som jag tycker är filmens största besvikelse. Slutet saknar spänning och ett klimax, något som drar ner mitt omdöme något. Däremot lyckas “Agent 007 ser rött” underhålla och skapa spänning under de dryga 110 minuter som det tar för filmen att nå slutscenerna. Faktum är att den här filmen bjuder på svårslaget skådespeleri. Daniela Bianchi som trots sitt förflutna som fotomodell gör en mycket bra insats som bondbrud nummer två. Skurkarna håller även dom en utmärkt kvalité. Robert Shaws karaktär som Red Grant yttrar inte ett ord under hela första halvan av filmen men lyckas ändå övertyga med sitt kroppsspråk och ansiktsutryck.

Om inte “Goldfinger” var en riktig bondthriller så är “Agent 007 ser rött ” lysande exempel på hur en sådan ska se ut. Jag tycker det är skönt att den här filmen håller ett lägre tempo än många andra filmer i serien. Skådespelarna och scenografin ger den här filmen en unik thrillerkänsla med ett mycket bra resultat. Tyvärr faller filmen något i dess slutscener där man hade väntat sig något mer storlaget än en giftig kniv på en sko.