Agora

Rachel Weisz spelar huvudrollen i detta historiska drama som Hypatia, en filosof som var ljusår före hennes tid med sina teorier om att jorden är rund. Hon hamnar mitt i en blodig konflikt mellan religiösa extremister och som om det inte vore nog så får hon även två kärlekskranka hanar på köpet.
Religiösa fundamentalister får mitt hår att bli grått och efter att ha sett “Agora” ser jag nu ut som en silverrygg. Politiska konflikter blossar ständigt upp mellan olika religioner och en dryg kvart in i filmen har en våldsam sammandrabbning skakat samhället. Hypatia, som är lärare för en grupp elever, försöker skydda sin klass och rädda information som är på väg att bli förstörd av barbarer. Regissören Alejandro Amenábar fångar tidskänslan perfekt, det är påkostat och välgjort och Weisz är ett bra val för huvudrollen. Hennes manliga motspelare, Max Minghella, gör även bra ifrån sig och han spelar en slav som blir kär i Hypatia, men slits mellan henne och kriget mellan de rasande grupperingarna.

“Agora” är ett ambitiöst projekt men det är lite detta som i slutändan blir dess akilleshäl. Handlingen är fullmatad med olika händelser och Amenábar har svårt att hålla i alla trådarna samtidigt. Han följer ingen av de utstakade händelseförloppen särskilt väl utan blandar hejvilt utan några riktigt klara direktiv om målet. Det blir aldrig rörigt, men det blir svårt att engagera sig i fyra-fem olika handlingar som hela tiden växlar förbi och något utrymme för att analysera det som händer ges aldrig.

Amenábar gör dock fler rätt än fel och “Agora” är ett episkt och stort drama som speglar väl vilken våldsam och brutal tid folk levde i förr och hur okunskapen och förlitan till gudarna slet på folket. Det räckte med att håna en gud för att man garanterat skulle få ett svärd uppkört i något obekvämt ställe och likt Hypatia skakar jag på huvudet när jag inser att det fortfarande finns sådana extremister runtom vårt samhälle.