Albert Nobbs

Att vara kvinna i slutet på 1800-talet var nog ingen dans på rosor. De flesta levde under ständigt förtryck, och sällan uppmuntrades de till att vara självständiga individer. Albert Nobbs är en av dessa kvinnor, och för att överleva dagen har hon lurat sin omgivning genom att maskera sig själv till en man i hopp om att få behålla sitt jobb som betjänt på ett av Dublins finare hotell. Inombords filar hon på en vacker dröm om att en dag kunna driva sin egen tobaksaffär genom sitt rätta jag, och då helst tillsammans med nyfunnen kärlek.
Glenn Close är väldigt övertygande som Albert Nobbs, så övertygande att jag mot slutet fullständigt glömmer bort att hon egentligen är en kvinna då hon helt försvinner in i sin roll. Close har även medverkat på nära håll i produktionen och förutom sin huvudroll har hon också bidragit till delar av manuset, samt agerat producent och varit delaktig i castingen. Hennes passion för projektet verkar ha smittat av sig på övriga deltagare då birollsfältet lyser med kompetenta prestationer av bland andra Brendan Gleeson, Mia Wasikowska och Janet McTeer.

Tyvärr stannar intresset upp vid Close och hennes medspelare då “Albert Nobbs” som film inte är lika intressant som karaktärerna den kretsar kring. Historien tar aldrig fart, och även om den pekar på ett viktigt ämne är det sällan den vill ställa sig upp och säga något. Nobbs drömmar och dilemman etableras i ett tidigt skede av filmen, men tyvärr utvecklas de inte utan repeteras för oss genom hela filmen till dess att det är för sent, både för Nobbs och för mig som åskådare, och detta kväver tyvärr mycket av potentialen som finns att tillgå.

“Albert Nobbs” har ett flertal stunder då den lever och andas, men likt sin egen huvudrollsinnehavare krossas den av sin egen dröm om att bli något större och bättre. Det borde ha satsats lite tyngre krut på att få in filmen i en mer spännande riktning för som det är nu vandrar den lätt vilse bland snygg scenografi, grymma rolltolkningar och ett oklart syfte.