Alper

Det är inte lätt att följa upp en så, med rätta, hyllad film som “Dogtooth”. Men regissören Giorgos Lanthimos lyckas nästan. Det enda som talar emot “Alper” är att den inte är riktigt lika fantastisk som just “Dogtooth”.
Mycket går att känna igen från grekens förra film: en skruvad idé som gradvis avslöjas för åskådarna, den dysfunktionella gruppen, den formalistiskt eleganta återhållsamheten och en ständigt närvarande känsla av att vad som helst kan hända innan filmens eftertexter börjar rulla.

Jag ska inte avslöja exakt vad Alper handlar om, det är bättre om konceptet får smyga sig på åskådaren, men i stora drag så kan man säga att filmen experimenterar med identitet. Hur vi människor ser på oss själva, varandra och omgivningen vi lever och verkar i står i centrum. I Alpers iscensättning av en alienerad värld finns inga bestående relationer, bara tillfälliga substitut för förlorad, eller snarare aldrig funnen, mänsklig närhet.

Lanthimos två första långfilmer, “O Kalyteros mou filos” (ungefär Min bästa vän översatt till svenska) och “Kinetta”, skvallrade om en intressant men ofärdig auteur. Den förstnämnda, som kanske främst får tillskrivas dess medregissör Lakis Lazopoulos, är en ojämn historia med intressanta visuella idéer som inte genomförs på bästa sätt och en humor som samtidigt vill vara gränstänjande och folklig. Den sistnämnda är ett steg på vägen mot kommande storheter men är alldeles för pretto för prettos skull för att höja sig över mellanträsket av navelskådande europisk arthouse.

Med “Alper” cementerar Lanthimos sig själv som orädd visionär och konceptuellt geni som fullständigt skiter i vad resten av filmvälden berättar för historier.