American Pie: Reunion

Varje generation tycks ha sin egen komediserie där män förväntas spåra ur totalt. Dagens generation har “Baksmällan”, men för 13 år sedan växte man upp med “American Pie”. Det är intressant att sätta dessa serier mot varandra, att jämföra vad dagens ungdomar skrattar åt och hur den ofta vulgära humorn förändrats under de tio senaste åren. Med “American Pie: Reunion” blir det dock snart tydligt att vad som en gång var vulgärt, idag bara är en axelryckning.
“Baksmällan” har liksom skruvat upp nivån några grader för vad “spårat” på film egentligen innebär. Att “American Pie: Reunion” är roligast när den spårar säger egentligen inte så mycket. Försöken till att skapa pinsamma, spårade situationer är alldeles för få, och egentligen inte tillräckligt spårade för att generera i mer än axelryckningar. Karaktärerna har helt enkelt vuxit upp, ser tillbaka på sin ungdom med kärlek och minns tillbaka till vad som gjorde svunna tider så bra. Men att försöka skapa ett djup i sina, idag mognare, karaktärer fungerar inte. Stifmeister, Jim och allt vad de heter blir bara parodier på sig själva.

Dagens ungdomskomedier kräver chockscener för att kidsen ska sitta dubbelvikta i sina biofåtöljer. Eller för att de ska komma till biografen överhuvudtaget. Något sådant kommer “American Pie: Reunion” inte att ge dem.