Änglagård – Tredje gången gillt

Juldagspremiärer i Sverige brukar betyda folkliga storfilmer till för att tilltala alla övergödda familjer på jakt efter en paus mellan jul- och nyårsstök. Åtminstone en av dessa filmer brukar vara i formen av en svensk film gjord efter välbeprövat recept, som landsplågan Göta kanal 3 (2009) eller Änglagård som Colin Nutley dammar av för en tredje gång, sexton år efter det senaste kapitlet.
Till sin hjälp har han de vanliga misstänkta, minus de som har dött, med Helena Bergström i spetsen. Precis som för publiken så är det sexton år, trots löften om återbesök, sedan Fanny besökt sitt sina två pappor och de andra invånarna i det lilla svenska samhället Yxared. Dottern, som låg i Fannys mage senast vi såg karaktärerna, är den som i filmens inledning tvingar Fanny att återvända till sina rötter, med på resan följer givetvis också Rickard Wolffs Zack.

Om man vill vara elak kan man misstänka att Nutleys långa period utan nämnvärd hit är den största anledningen till att denna tredje episod få se dagens ljus, om man vill vara snäll kan man säga att han gör sin minst dåliga film på väldigt länge när han sätter punkt (?) för Änglagårdkonceptet.

Filmens många återanspelningar, både genom dialog och filmklipp, på de gamla filmerna skapar en nostalgisk inramning som ibland känns som ett genuint försök att påminna publiken om de första filmernas fördelar men lika ofta känns som ett cyniskt grepp för att pressa ut det sista av de två första filmerna narrativ för att tjäna några kronor till.

Filmens mest attraktiva trådar är de om skuld och ånger, det är hjärtskärande att se Fanny träffa Ivar igen efter att övergivit honom i sexton år. Dock känns Fannys karaktärsutveckling något orealistisk och forcerad, artificiellt påklistrad för att skapa en dramatisk förutsättning för en tredje film.

Att Fanny skulle överge Yxared känns troligt men att hon skulle överge sin “pappa” Ivar, efter att tagit honom till New York och hjälpt honom genom sin brors död (i tvåan), känns väldigt otroligt. Detta faktum gör det också svårt att gilla karaktären då filmen spenderar alldeles för lite tid på att kontemplera dessa avgörande dramatiska livsval, istället presenteras de främst som mindre hinder innan Fanny, och resten av karaktärerna, kan fortsätta samma småkomiska hatkärleksförhållande som de alltid haft.

Änglagård – tredje gången gillt hade mått bra av mindre mustighet och mer Bergman om den hade aspirerat mot något mer än att vara en redundant avslutning på en berättelse som redan avslutats tillfredsställande för sexton år sedan.