Änglavakt

Det perfekta paret, med det perfekta livet vars pojke råkar ut för en olycka – hamnar sedermera i koma och splittrar föräldrarnas tro om framtiden gällande sin son. Pappan drar i det mer vetenskapliga strået, mamman väljer den mer “andliga” varianten och en halvmystisk fransos dyker upp och rubbar balansen ytterligare. Jonas Brisinger som regisserade “Underbara, Älskade” är tillbaka med sin nya film – Änglavakt.
Michael Nyqvist må ha vunnit nyfunnen kärlek hos Svenska folket efter “Millenium-trilogin” men jag tycker att han är stundtals träig och endimensionell och denna insats är inget undantag. Izabella Scorupco har lyckats med konststycket att vara snygg i över två decennier. Och det är väl hennes största merit överlag. Théky Karyo kammar hem högsta poäng i ensemblen utan att därmed säga att det levereras någon form av större briljans från någon inblandad. Det funkar, men inte mycket mer – för att uttrycka det ärligt.

Det börjar lite snyggt, stundtals småcharmigt, men det räcker inte på långa vägar. Spänningen och mystiken uteblir och allt blir en sörja av en “vetenskap vs new age-panel” som presenterar varje svar genom halvknackiga dialoger och kvasiteser. Vi har sett det tidigare. I olika former. Och framförallt på mycket bättre sätt. “Änglavakt” är inget du behöver ångra att du inte såg på bio. Kanske inte överhuvudtaget.