Anonym

Var William Shakespeare en bluff? Det är ämnet som avhandlas i det här historiska kostymdramat, där politiska intriger blandas med förbluffande teaterakter som många trodde var signerade av den berömda poeten. Roland Emmerich presenterar en annan teori, och delar upp publiken i två läger där Shakespearianska fanboys buar åt de vansinniga fakta som spelas upp, medan vi andra viftar bort det och ser filmen för den underhållning det förväntas vara.
Det är uppfriskande att se Emmerich verka i en annan genre än i katastrofdepartementet där han huserat de senaste tjugo åren, men det medför också tyvärr att hans brister som regissör lyser igenom ännu mer när han inte har några fläskiga effekter att luta sig tillbaka på. “Anonym” är en dialogdriven film, som dessutom hoppar fram och tillbaka i tiden ett flertal gånger vilket gör att upplevelsen bitvis känns väldigt fragmentarisk eftersom Emmerich aldrig hittar något flyt i sin historia. Berättelsen blir lidande och ofta blir man förvirrad när man förväntas hänga med i alla de svängar som filmen tar. Emmerich är heller ingen fena på personregi och det medför att skådespelet lämnar mycket att önska. Rhys Ifans skiner dock i huvudrollen som Edward de Vere, mannen som pekas ut som den verklige författaren bakom Shakespeares verk.

Styrkorna hos “Anonym” ligger i det utsökta fotot, scenografin och den bitvis underhållande historien. Känslan för tidsandan är perfekt, och frågeställningar kring poeter och artisters vara eller ickevara diskuteras flitigt. Eftersom pennan är mäktigare än svärdet sågs de som en fara när de fascinerade publiken med sina teateruppsättningar och fängslades därför för minsta lilla, och oroligheterna som omgav denna tidsålder gjorde att många valde att förbli anonyma när de presenterade sina verk.

Möjligen plockar “Anonym” större poäng om man är insatt i Shakespeare och hans samlade verk, det finns ett par scener där hans mest berömda pjäser dissekeras, men själv fann jag filmen något tröttsam och oinspirerad. Det långsamma tempot gör att speltiden på lite drygt två timmar känns outhärdlig, och de få intressanta infallsvinklar som Emmerich lyfter fram faller platt när det övriga intresset sviktar.