Arn: Riket vid vägens slut

Efter att en nästan enig kritikerkår (både svensk och våra grannländers) överträffade varandra i verbal lemlästning av “Arn: Tempelriddaren” är det förståeligt om förväntningarna på “Riket vid vägens slut” är måttliga. Den bistra sanningen är att hur mycket man än försöker leta efter kvalitéer i “Riket vid vägens slut” finner man ingenting som förmår att överväga filmens nackdelar. Den andra delen om riddaren Arn kan således inte kallas bättre än den första, utan snarare mindre dålig.
Att den är dålig är denna gång helt och hållet filmskaparnas eget fel, eftersom nästan inga av de klagomål som riktades mot den första filmen har åtgärdats. Dialogen är fortfarande styltig, övertydlig och påtvingad; musiken är fortfarande överdriven och stundtals påfrestande; inledningens tveksamma berättarröst är tillbaka; många scener är överflödiga och leder ingenvart, samtidigt som filmen som helhet är seg och långtråkig. Listan kan göras lång, vilket är synd. Annorlunda klippt och med mycket efterarbete är jag övertygad om att filmen hade kunnat bli bra, kanske riktigt bra.

Men nu är den inte bra, även om delar av den är det. Filmens första halva, den som utspelar sig i öknen där Arn slåss som tempelriddare i 20 år, är en positiv överraskning. Miljöerna är spännande, de engelska skådespelarna är bättre än de svenska, stridsscenerna är fler och välgjorda och materialet känns genuint påkostat. Är “Riket vid vägens slut” sevärd för något är det för ökenscenerna.

Något som inte är lika sevärt är filmens andra halva, då Arn återvänder till sin Cecilia i kalla Norden, samtidigt som filmen återvänder till sina sämre vanor. Färgpaletten blir enformig, historien blir seg och filmen ger mer och mer intryck av lågbudget. Kärleksscenerna och släktfejderna är tämligen ointressanta och filmen hade mått bra av att klippas ner rejält, till förmån för slutstriden som borde ha fått lite mer utrymme än vad den nu har.

Innan eftertexterna rullar hinner man dock tröttna rejält på “Riket vid vägens slut”. Den har många av den första filmens fel, men gör andra saker bättre. Ändå finns det tyvärr ingen anledning att rekommendera den varmt för andra än de som såg och gillade “Arn – Tempelriddaren”. Varför ingen har tagit till sig kritikernas förslag till förbättringar är lika märkligt som att Sofia Helins Cecilia vid filmens slut ser lika fräsch ut som hon gjorde när hon mötte Arn – enligt filmen mer än 26 år tidigare.