Arthur

Russell Brand ersätter Dudley Moore i en remake av film om ett rikt fyllo som trots sin odräglighet vill att hela världen ska tycka om honom. Det gör vi inte.
Jag kommer ihåg att jag ofta såg originalet, med det tveksamma svenska namnet “En brud för mycket”, och dess uppföljare “Arthur – skakad, inte rörd!” i videoaffärerna när jag var liten. Efter att hyrt nästan alla andra filmer hos den lilla landsortvideofilmsmånglaren hyrde jag till slut även Arthurfilmerna som tyvärr mest påminde om vuxnas nyårsfester, de man tyckte var lite jobbiga för att föräldrarna och deras vänner blev så glada och konstiga. Arthur anno 2011 är konstigt daterad och gör inte många glada.

Russel Brand i Moores roll verkade som en bra idé, hans elakt dekadenta britthumor som mest går ut på att spela sig själv gjorde sig bra i “Get Him to the Greek” och “Dumpad”, men faller på att Brand inte är redo att bära upp en hel film själv. Så fort den lille spexaren närmar sig scener med emotionell tyngd vill både han och vi mest springa därifrån.

Filmen håller sig till en början hyfsat trogen till originalet även om den byter kön på lite karaktärer och uppdaterar vissa miljöer. Men Russel Brands “Arthur” vill mer och blandar in lite trådar från tvåan och några egna påhitt för att fläska på. Helen Mirren kan vara rolig, som hon bland annat bevisat i geriatrikerskjutaren “Red”, men rollen som Arthurs nanny togs nog mest för att fylla på förmögenheten, autopiloten är på hela vägen, aldrig dåligt men heller inte särskilt exalterande. Mumblecore- och indiedrottningen Greta Gerwig är en uppenbarelse i nästan allt hon gör men inte ens hennes charm kan höja karaktären från avgrundsdjupet som genomsyrar trovärdigheten i relationen mellan henne och Arthur.

Musiken i “Arthur” lyckas inte tävla med Burt Bacharachs slemdrypande sentimentala toner från föregångarna men filmen lyckas, förfärligt nog, avsluta sitt narrativ ännu mer sliskigt än originalen. Filmen känns fullkomligt missplacerad i den tid av världomspännande ekonomiska bryderier som vi lever i. Kanske hade den, om den varit rolig, kunnat fungera som verklighetsflykt för de som gillar sådant, men det är den inte.

“Arthur”, vi gillar dig inte nu heller. Sup dig full, gå med i AA, bränn dina pengar. Whatever. Så länge vi slipper se din tråkigt underskrivna karaktär befläcka våra silverskärmar någon mer gång.