Atleten

De flesta kan ledmotivet till “Triumfens ögonblick” utantill efter alldeles för många återupprepningar i populärkulturen. Men vem kommer egentligen ihåg den överskattade filmen från 1981 med glädje? Svaret är skaparna av “Atleten”. I nittio minuter försöker de dölja varifrån de fått sin inspiration, med liknande pompös och moraliserande kärna som följd, med pseudopoetiska bilder som får kulturtanter, av båda könen och i alla åldrar, att bli fuktiga i byxan.
De försöker övertyga oss att det finns något formalistiskt djärvt med att klippa ihop fiktiva och dokumentära sekvenser istället för att bara erkänna att de inte hade råd att återskapa alla delar av maratonlöparen Abebe Bikilas triumfrika men tragiska karriär. Resultatet blir en film som mest påminner om ett välproducerat men långrandigt hyllningsprogram på tevesporten.

Alla karaktärer är löjligt endimensionella, all mänsklighet har tvättats bort och karaktärerna är inget annat än streckgubbar som försöker forma ett morsekodsbudskap om hur värdig Bikila och, i förlängning, filmen är.

Karaktärerna har bara ett läge som de upprepar i alla situationer vare sig det handlar om löpning, livshotande bilkrascher eller barbråk. I Bikilas fall handlar det mest om en obrytbar tro på gud som hamras in med jesusaktiga järnspik så att publiken aldrig ska glömma hur gudfruktig och värdig han är. Det blir svårt att inte himla med ögonen, speciellt som det inte finns så mycket annat att koncentrera sig på. Den dramatiska uppbyggnaden är t.ex. under all kritik och gör sitt bästa för att förvisa minsta lilla spänning som byggs upp i berättandet.

Filmen är gjord av (mestadels) västerlänningar för en västerländsk smalpublik och det går att ana en tveksam exotism med spår av förlegade kolonialdrömmar i strukturen. Inte minst illustrerat genom karaktären Onni, spelad av Dag Malmberg (känd från otal svenska produktioner som t.ex. “Irene Huss nr. 176” och “Glappet”), som i Bikila hittar sin “civiliserade vilde” som i motsats till de flesta andra afrikanska karaktärer i filmen är så väldigt värdig.

Fotot, med andetagsstjälande bilder på det etiopiska bergslandskapet, är fint men det är också en av få höjdpunkter i detta pekoral som inverterar filmens lånade slutord, “it took an entire Italian army to conquer Ethiopia, but only one Ethiopian soldier (Bikila var också soldat) to conquer Rome.”, när den tar en afrikansk framgångshistoria, tragisk men ändå storartad, om en av världens genom tiderna bästa maratonlöpare och gör den till intetsägande västerländsk dussinunderhållning med prettoambitioner.