Babel

En liten händelse bland de karga bergsluttningarna utanför Marocko startar en kedja. Ett dumt pojkstreck som indirekt kommer att förändra vardagen för tio personer. En berättelse som mynnar ut i tre mindre berättelser om kommunikation. Sakta flätas livsöden samman över olika kontinenter. Babel är den tredje filmen från regissören Alejandro González Iñárritu som struktureras på samma tankegångar. En trilogi över olika känslor och människor försatta i smått abstrakta situationer.
Babel handlar om lager av kontraster. Såväl tunna som tjocka. Ett stressat Tokyo dränkt i neonljus samt det öronbedövande mullret från trafiken och spelhallarna. Tazarine, en liten by i Tunisiens öken där de sargade sandhusen fortfarande står kvar trots år av pinande vindar. Tyst, ödsligt och blåsigt. Mexicos värme och enkelhet ställs i en vågskål mot högteknologiska reklamskyltar. Långa stunder av tystnad bryts sönder mot ytan av ensamma spanska gitarrer som spelar förbjudna melodier medan skymningen sakta faller i ett land där varje innevånare är en potentiell terrorist enligt världspolisen USA.

Brad Pitt och Cate Blanchetts namn står skrivna i ett lättläst typsnitt och får på ett visst sätt agera dragplåster för personer utan insyn i filmernas förtrollande värld. I Babel har alla huvudrollen även om det inte alltid känns på det viset. Alla ställs i fokus och ingen glöms bort. Från en gråtande liten amerikansk pojke till en utmärglad tunisisk man. Den stumma japanska flickan som snabbt byts mot den runda mexikanska barnflickan. Återigen, dessa utstuderade kontraster.

Precis som “21 Gram” och “Älskade hundar” hoppar Babel ständigt i tid och rum under sin bakvända resa mot historiens ände. Det blir dock aldrig rörigt och bitarna faller på sin rätta plats trots att regissören avslöjar mer än vanligt för den uppmärksamme. Det är gripande, det är rörande – det är film när den är som allra bäst.