Babycall

“Babycall” ger oss en alltför verklig bild av hur svårt det kan vara att börja om i ny stad efter att man lämnat ett våldsamt förhållande bakom sig. Men tillhör Noomis trubbel verkligen det förflutna? Filmen leker med verklighet och fantasi på ett sätt som är både spännande och tankeväckande.
Inte förrän filmen når sin tillfredsställande och, sett till premisserna, konsekventa upplösning står det klart exakt vad vi beskådat under filmens speltid. Händelseförvecklingarna är både överraskande och psykologiskt motiverade. Filmen ger oss hela tiden ledtrådar som avslöjar precis tillräckligt för att väcka misstankar om vad vi ser utan att avslöja upplösningen.

Regissören Pål Sletaune, som kanske mest är känd för att tackat nej till att regissera American Beauty (han tyckte manuset var för dåligt), håller sakta men säkert på att växa fram som en av Norges intressantaste samtida auteurregissörer. Babycall är hans, till dags dato, klart mest fulländade film.

Efter att startat sin regissörskarriär med de mediokra crime-komedierna Junk Mail (1997) och Amatörerna (2001) så arbetade han med liknande teman som i Babycall i den lovande men iscensättningsmässigt lite haltande Naboer (2005). Med sig från den tar han den beckmörka svärtan, modet att naket visa det mänskliga psykets bräcklighet i komplexa rollfigurer och skådespelaren Kristoffer Joner. Joners och Rapaces samspel fungerar perfekt i scener som bränner sig fast på näthinnan och i minnet.

Babycall är “feel bad”-film av det bästa slaget, en sådan som man inte mår bra av men mår av att ha sett. En film som säger något meningsfullt om det mänskliga tillståndet. Sletaunes regi och Rapaces rolltolkning är modigt obevekliga när de i Babycall tar de med oss till mörkrets hjärta i en desperat och fullständigt involverande jakt på den psykologiska sanningen.