Baksmällan del II

Todd Phillips och resten av gänget bakom “Baksmällan del II” tar inga risker utan följer framgångsreceptet från ettan till punkt och pricka. Om föregångaren var en överraskande smygare som kröp upp på publiken och fick den att gapskratta, så har denna film haft världens ögon på sig sedan den annonserades. Det gör inget, rent humormässigt, att filmen kopierar sig själv till formatet när skämten är lika roliga, chockerande och vågade som i föregångaren utan att kännas upprepande.
Med det sagt så lämnar skratten exakt samma unkna smak i munnen, när man hostat fram dem, som första gången. Mestadels är det pubertala upptåg utförda av rätt ålderstigna män som borde veta bättre.

Förflyttningen från Las Vegas till Thailand följer regeln för uppföljare som säger att man ska öka insatsen (här i form av avhugget finger, förmodade dödsfall och permanent Mike Tyson-tatuering) och göra allt större. Miljön öppnar upp för nya skämt som ibland fungerar men som oftast går över gränsen och blir slentriansmårasistiska på ett sätt som inte är okej.

Denna gång är det Ed Helms tandläkarkaraktär Stu som ska gifta sig och hela gänget hänger på efter några initiala försoningsscener, som smetar över animositet som uppstod mellan karaktärer som konsekvens av händelserna i ettan. Efter några snurriga, och högst icke-trovärdiga, förvecklingar finner sig snart Stu, Alan och Pete bakfulla på sunkigt hotell i Bangkok utan minne om förra kvällen men med en borttappad minderårig svärbror.

Filmens tre stora plus, som också får oss att heja på de tveksamma karaktärerna, är Galifianakis, Helms och Ken Jeong som alla ståtar med en komisk timing av den högre skolan. Galifianakis spelar den spektakulära clownkaraktären till Helms “straight man”, många av skratten uppstår i kollisionen mellan deras karaktärers världsbilder, som båda måste förhålla sig till Ken Jeongs mindre roll som den farligt utflippade Mr. Chow. Det lämnar den tredje medlemmen av “The Wolf Pack”, Bradley Cooper, utan något egentligt att göra utom att vara snygg och försöka få förstå varför han inte kan vara lika rolig som de andra.

“Baksmällan del II” är ideologiskt tveksam, att filmen så fullkomligt stöder deras stupida beteende gör att det blir svårt att omfamna filmen helt, trots de många skratt som fattas i många andra av dagens komedier.