Barnhemmet

I Juan Antonio Bayonas nya, kanske bättre känd som Guillermo del Toros “Barnhemmet” (trots att den omtalade regissören nu istället står som producent), vävs de flesta av de klassiska skräckmomenten ihop med en mer lättrörd historia. Filmen har beskrivits som en kärlekshistoria, där den någonstans under resans gång även får en slags kompletterande fantasytouch.
När Guillermo del Toros “The Devils Backbone” hade premiär för sex år sedan jämfördes den med “The Others”. Bayonas film kan i sin tur jämföras med båda sina föregångare, samt “Sjätte sinnet” och “Pans labyrinth”. Och säkerligen kommer ännu fler jämförelser göras på vägen. På ett kusligt sätt försvagas gränsen mellan de levande och dödas värld, sakta men säkert. Med utgångspunkt från vår protagonist Laura (Belén Rueda) får vi redan på ett tidigt stadium orsak att ifrågasätta vad som är verkligt och vad som framstår som en ren illusion. Med det sagt utgör de små detaljerna en viktig del av filmen och för de vars sinne inte är helt på spänn (skräcken fungerar många gånger som en avledande faktor) rekommenderas en andra visning.

En känsla av nostalgi infrias i filmens inledande scener. En flicka, Laura, leker med några vänner i en sagoliknande trädgård utanför ett präktigt gammalt hus som senare blir känt som Barnhemmet. Laura adopteras och tvingas lämna sina jämnåriga kamrater åt sitt öde under de närmsta 30 åren. Men så kommer hon tillbaka i vuxen ålder med sin make Carlos (Fernando Cayo) och sitt sjuka barn Simon (Roger Príncep). Entusiastisk och kanske med en gnutta samvetskval är hon fast besluten att återöppna sitt barndomshem och hängiva det åt sjuka barn, precis som hennes HIV-smittade son. Till en början är Simon helt ensam i huset och i brist på jämnåriga leker han med osynliga barn utan att föräldrarna reflekterar alltför mycket åt det hela. Det är väl okej när man är ett ensamt barn, heter det. Typ. Och så är det den där mystiska tanten Benigna som dyker upp och hävdar sig vara från socialtjänsten. Men är hon verkligen det? Mystiken tätnar. På invigningsdagen vill Simon visa Laura sin osynliga väns bostad, men med väntande gäster på utsidan finns det inte tid. Då försvinner Simon. Dagar, veckor och månader går. Hon tror att Benigna kanske vet något. Hon rådfrågar polisen och konfronterar senare ett medium (Geraldine Chaplin). Under tiden undersöker hon barnhemmets historia och konstaterar snart: “Jag är inte vansinnig, men min sons osynliga vänner har rövat bort honom!”

Man kan säga att det är en inbjudan till den som vågar tro – utan att bli vettskrämd. Med referenser till barnsagornas Peter Pan föreslås huset vara ett slags parallellt universum à la landet ingenstans och Simon står som självaste huvudrollsinnehavaren. Laura måste omfamna sitt bortglömda barnasinne för att dels lösa mysteriet kring hennes sons plötsliga försvinnande, dels ta reda på vad som hände bakom låsta dörrar efter det att hon lämnade huset för över 30 år sedan.

“Barnhemmet” är en kuslig spökhistoria. Skräcken är överrumplande. Tidvis. Med hjälp av Fernando Velazquezs flöjtinspirerade soundtrack och ett stämningsfullt vackert fotografi piskas mystik och spänning upp, bit för bit, tills de når klimax. Visst finns det ofrånkomliga klichébetonade scener med knarrande dörrar och andra tvivelaktiga moment, men de är så få att det knappast berör helheten. På ett annat plan funkar filmen som en känslomässig historia mellan mor och son som aldrig når några sentimentala nivåer. Bayonas landsmän Guillermo del Toro, Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón kan vara stolta, för det här är en regissör vi förhoppningsvis kommer att se mer av i framtiden. En fjärde “Amigo” rent av? En strålande debut är det hur som helst. Och för sin genre är det här bra. Riktigt bra.