Beck – levande begravd

Höghastighetskameran i anslagssekvensen blir tupén för en underhållningsforms medelålderskris. I övrigt är “Beck – levande begravd” en uppvisning i kompetent hantverk – få har väl egentligen hävdat annat – men det vore roligt med något mer överraskande än en berusad Hirdwall i trappuppgången.
“Organiserad seriemördare” heter det. Till synes orelaterade människor stängs in i träkistor och begravs levande, men kvävs innan göteborgska hobbyskådespelare hinner ringa Beck. MC-gäng och psykvården utgör dimridå för en studie i de senaste 40 årens rysarkonventioner. Eller vad sägs om en kvinna som promenerar i sitt hus med ett glas rödvin, förbi sin katt och till köket – där hon överraskas av att en maskerad mördare står bakom kylskåpsdörren?

Levande begravd-temat syntes redan 2005 i rättsväsensunderhållning när Tarantino regisserade dubbelavsnittet “CSI: Grave Danger”. Trots att formatsemestern var en besvikelse – jämfört med såväl hans långfilmer som bra tv-fiktion i övrigt – gjordes det med betydligt mer intelligens och experimentlusta än här. Träkistorna blir bara snickrade body bags – rekvisita som stänger ut klaustrofobipotentialen och istället används som ansträngda villospår.

Habers trötta uppsyn avslöjar 13 långa år i polisfilmshjulet. Ofrivillig method acting? Persbrandt har desto roligare. “Med eller utan kondom?”, lyder Gunvalds retoriska frågeställning, innan han misshandlar en MC-gängsmedlem. Lena Klingströms (Rautelin) emotionella utbrott överskuggar brottsbekämpning; läsning verkar inte höra till styrkorna, då Beck tvingas styra den kvinnliga blicken för att ledtrådar ska utrönas från brottsrapporterna.

Filmpolisiär terminologi låter inget vidare på svenska. Ensemblen borde få stryka repliker och improvisera tills det låter naturligt, men då skulle det antagligen hamna närmare Habers insats i “Tomten är far till alla barnen”. Utanför polisstationen är stämningen mörk som sig bör – alltför sällan i svensk film syns likmaskar som kräla längs ruttna ansikten. Men frågan är om inte Fulci-synen för tankarna till död filmregi, snarare än italiensk skräckfilm.