Bedtime Stories

Som filmkritiker måste jag direkt erkänna att “Bedtime Stories” är som en trevlig upplagd smash på tennisbanan. Adam Sandler i en halvtrött marknadsförd Disneyproduktion är en våt dröm för vilken rescensent som helst på lite halvtaskigt morgonhumör. Man kan känna hela filmen flöda ut genom de tjocka röda ridåerna innan den överhuvudtaget har börjat, filmatiserad förutsägbarhet i allra högsta grad.
Jag förstår inte varför man envisas med att hitta nya sätt att trycka in ännu en ny tappning av “Happy Gilmore” på duken, vem vill se Adam Sandler i två dagars skäggstubb och skogshuggar-boots flängandes runt på scenen om och om igen? Barnen? Jag tvivlar starkt på det eftersom barnen längst fram i salongen var så tysta att man nästan kunnat tro att det var “Schindlers List” de satt och tittade på. Till och med barnen verkade trötta på detta fruktansvärt utnötta koncept. Ingen fantasi, ingen charmigt levererad sensmoral, det ända som blir kvar är Russel Brands långbensliknande karaktär. Men frukta ej, även Brand kommer inom kort bli söndermald av denna typ av produktioner.

Om man någonsin skrattar under denna film, så är det för att slippa gråta. Dagens barnfilmer måste växa till sig lite, man måste våga kliva ur den ekonomiska säkerhet som en film som denna erbjuder, och måna om att producera något som både är roande och nyttigt för barnen. Med äkta fantasi, värdiga budskap och väl anpassad, inte normaliserad, humor.