Beer League

Jag är inte bekant med Artie Langes humor, varken i hans ståuppshow eller som sidekick till radiolegenden Howard Stern. Efter “Beer League” är jag kluven till om jag vill exponeras mer av honom.
Artie spelar Artie DeVanzo, en slacker utan dess like som brinner för det lokala softbollaget han är med och spelar i. Om det här är ett självbiografiskt porträtt eller inte förtäljer inte historien men jag hoppas innerligt att det inte är så. Jag vet att det är meningen att man ska skratta åt Artie och hans uppsyn men jag tycker det är ett av de mest sorgliga porträtt jag har skådat på film. Artie är en 35-årig alkoholiserad, arbetslös latmask som till råga på allt bor hemma hos sin morsa. I rätt regissörs händer skulle det vara en kul premiss till en tragisk karaktär men här är Artie inget annat än ett osympatiskt svin med en rapp käft som spottar ut förolämpande kommentarer var om vartannat till sina medspelare och kompisar. Jag kan helt inte tycka om honom.

Upplägget är ett av det mest uttjatade i historien. Arties lag medverkar varje år i den lokala softbollturneringen och varje år råkar de i luven med det lite mer sofistikerade, konkurrerande laget som leds av Dennis Mangellini (Anthony Desando). Polisen får nog av deras bråkande och beslutar sig för att skicka ur det förlorande laget för gott ur serien och därmed uppstår ännu en klassisk underdog-historia som vi redan har sett alldeles för många gånger. Många gånger kan det tyckas vara en skev kopia av “Värsta gänget”, men Lange, som skrivit manuset, låter historien komma i andra hand, vilket är lika bra. Hur det går för grabbarna i turneringen känns mindre viktigt och fokus ligget istället på karaktärerna samt att han kryddat manuset med grovt språk, knark, sprit och horor. Dialogen försöker vara fyndig och kvick likt Kevin Smiths filmer, men eftersom Artie står för merparten av replikerna blir humorn inte lika vass och pricksäker som Smiths på grund av hans osympatiska karaktär, och därmed känns det bara som att dialogen blir reducerad till olika variabler av “fuck” när Artie pratar.

Men trots dessa negativa aspekter har “Beer League” flera komiska kvaliteter och det beror på individerna som finns runtomkring Artie. Det, kombinerat med ett gäng roliga händelser skapat av dessa herrar och kvinnor, gör att “Beer League” är värt att ta en titt på. Det är ganska ironiskt att huvudpersonen som dessutom skrivit manuset blir utskåpad av sina egna medspelare och det är här det vulgära manuset kommer till sin fulla rätt. Rivaliteten mellan Artie och Mangellini är riktigt rolig på grund av Anthony Desandos hysteriskt roliga porträtt av en sliskig italienare som är så självupptagen att omvärlden bakom honom inte existerar. Seymour Cassel spelar lagets bittra tränare och är hur rolig som helst när han skäller och gapar åt alla. Jag kom på mig själv skratta högt flera gånger på grund av alla roliga biroller och det är här “Beer League” gnistrar till.

Att historien är återanvänd ett flertal gånger bekommer mig inte men det är en ojämn komedi och Artie Lange förstör merparten av filmen. Med det sagt så står det klart, “Beer League” är precis vad du vill att den ska vara.