Before Midnight

Filmen öppnar med att Jesse som vi känner igen från de tidigare filmerna lämnar sin son vid flygplatsen. De pratar om sommaren som varit och att de snart kommer ses igen, och så vidare. Genast förstår man att denna nio påtagliga år äldre Jesse, efter slutet av “Bara en dag” inte åkte tillbaka till Amerika, utan stannade hos Céline. Det bekräftas definitivt när han går ut till bilen, där hon väntar med deras döttrar. På sätt och vis känner jag mig besviken. Konceptet Linklater hade utvecklat för sin trilogi var ju den slutna intrigen. Begränsningarna i tid och rum, i vilka berättelsen utspelar sig. Även om “Before Midnight” liksom sina föregångare äger rum under mindre än ett dygn, och det således är begränsat för oss som åskådare, förtas den känslan av att filmens huvudpersoner har levt ihop det senaste decenniet och till synes inte har någonting i framtiden som kommer skilja dem åt. Men, så fort paret åker iväg i sin bil, känner man igen sig i dialog, stämning och den underbara lilla värld Linklater konstruerat kring paret Jesse och Céline.

Det är tydligt att det har gått nio år. Både i filmen och utanför. Inte bara har huvudpersonerna åldrats fysiskt via sina skådespelare, det är även tydligt att de har levt tillsammans då deras samtal håller en annan ton än vad de gjort tidigare. Nyfikenheten är avtrubbad, ungdomens lust och längtan känns väldigt åldrad. Fortfarande finns dock en värme som jag inte tror kan växa fram på annat sätt än genom tiden som går, och deras respektive sinnen för humor är om inte bättre så åtminstone densamma som tidigare. I känsla och stämning är merparten av “Before Midnight” rätt så lik sina föregångare, och det blir ett väldigt kärt återseende.

Men det märks som sagt att de blivit äldre. De pratar om sina barn och hur de inte har tid för livet längre, inte helt sällan uppkommer spydiga kommentarer och smärre elakheter, och det känns som att det för första gången finns en riktig friktion mellan dem. Under några mer och några mindre bra scener – de bättre är de när huvudrollsparet är ensamma, de sämre när en grupp greker sitter vid ett matbord och slänger ur sig obsceniteter som i nåt slags Stefan & Krister-revy – får vi följa denna friktion och hur den långsamt och gradvis intensifieras innan den plötsligt stiger till tidigare oanade höjder i filmens klimax. Det hånas och skrattas, tåras och bråkas under en väldigt intensiv scen som gör mig väldigt illa berörd i all sin trovärdighet. Även om det visats tendenser till en diskrepans mellan Jesse och Céline kommer detta som en smärre chock i och med att de tidigare filmerna varit så timida, så mysiga. Men genom detta bråk når Linklater en ny verkshöjd, där trilogin som helhet blir någonting större än tre slumpvalda inblickar i deras liv. Den övergripande dramaturgin bidrar med ytterligare nyanser och dimensioner till parets berättelse.

Utöver under detta bråk är det bara vid enstaka tillfällen som “Before Midnight” når samma nivå som “Bara en natt” och “Bara en dag” höll genomgående, men som komplement är den likväl omistlig, och för den delen som sagt rätt så underbar.