Before the Devil Knows You’re Dead

Marisa Tomei ligger naken bredvid Philip Seymour Hoffman, han lutar sig tillbaka i sin hotellsäng och funderar högt över hur han kan förlänga just det ögonblicket i all oändlighet. Vi hoppar vidare in i ett butiksrån i Westchester utanför New York och vidare till de omständigheter som leder upp till rånet. Vad vi aldrig får veta, är när Hoffmans resonemang tar vid. Var det ögonblicket då – lycklig och hög – den framgångsrike företagsdirektören bestämde sig för att han behövde ännu mer pengar? Eller är det här situationen han försöker uppnå?
Hoffman spelar en drömmare, en man som bara ser ideal i sina drömmar och val. För att behålla den livsstil han uppnått utnyttjar han sin fattige och skuldsatte bror för att råna föräldrarnas juvelerarbutik utanför New York. Men Hoffman är drogmissbrukare och hans beslut är impulser utan baktanke. Rånet blir inte riktigt vad han tänkt sig, och plötsligt är drömmen en mardröm.

Sidney Lumet är en av få regissörer vars filmer alltid kommer att vara intressanta. Och det märks att han hanterar sitt material som den rutinerade mästaren han är. Han låter scenerna och dialogen vara lite längre än vad en ung regissör gjort. Han ger historien och karaktärerna tid och låter filmen växa, trots det icke-linjära berättandet.

Lumet visar upp en bild av New York där allting kostar mer än de rika har råd med, där den utomstående pressen att bli uppfattad på rätt sätt blir livets jobbigaste press. Lumet är duktig på att skapa empati för personer du egentligen inte borde gillar. Trots att ditt medvetande försöker intala dig om att du hatar idioterna på duken, är det svårt att låta bli att önska att de klarar sig ur sin knipa. Det ger filmen en sorts nyans, där du hejar på anti-hjälten, trots att du hatar honom.

“Before the Devil Knows You’re Dead” är en smart film, som hade kunnat vara ännu smartare. Det känns inte som om Lumet rutinregisserar, vilket varit fallet i ett par av hans senaste filmer (“Find Me Guilty”, “Gloria”). Philip Seymour Hoffman känns naturlig och överraskande känslosam. Han är ett äckel, men ett äckel med behov, som även vi andra kan förstå. Och hans drömbild, av en sandstrand i Brasilien med Marisa Tomei vid sin sida, är aldrig svår att förstå.