Benda Bilili!

“Benda Bilili!” har mycket vunnet redan i valet av ämne att dokumentera. Det är svårt att tänka sig mycket värre situationer än att vara funktionshindrad och hemlös i Kongo-Kinshasa. Filmens protagonister har inte mycket förutom musiken och gemenskapen i bandet Staff Benda Bilili. Vi sveps med i en solskenshistoria med mörkt molniga kanter när musiken tar bandet och oss från Afrikas våldsdrabbade gator till Norges förnäma finrum.
Man skulle kunna argumentera för att detta är “feel good”-film för västvärldens kulturtanter/gubbar, konstruerad för att de ska kunna sitta och gotta sig åt hur bra de har det samtidigt som de känner sig duktiga för att de bryr sig tillräckligt för att se filmen. Ett sådant argument är relevant men trots detta, som bidrar till en mild stank av exotism/kolonialism, så försöker filmen i slutändan vara ärlig och visa en situation som, ofrånkomligt, är exotisk och skrämmande för merparten av publiken utan att se ner på eller döma människorna och miljön som visas på duken.

De två franska regissörerna och deras filmteam ska applåderas för deras orädda inställning till sitt ämne, en märkbar hotbild mot dem kan skådas i flera scener, sin envishet, filmen är filmad under fem år med flera oförutsedda hinder, och faktumet att de “upptäckte” och finansierade bandet och deras skiva. Det kan låta självgott att de ens fokuserar sin egen insats men den är bara flyktigt omnämnd, bandet och dess medlemmar står alltid i centrum.

Filmiskt sett är det värre, berättarstukturen blir ibland lidande av ojämn klippning och att regissörerna har svårt att bestämma sig vilka karaktärer och händelser de vill fokusera på. Man skulle kunna tänka sig mer ingående porträtt av många av medlemmarna i bandet för att minimera risken att de blir verktyg för filmskaparnas berättande snarare än människor, och i så fall möjligen sopa bort alla argument rörande västerländsk misärturism i filmform.

Musiken, som är anledningen till filmens existens, blir paradoxalt nog rätt oviktig för filmens förmåga att beröra. Det kvittar om man gillar musiken eller inte för i denna kontext kan man avnjuta den som en del av narrativet. Filmen skulle kunna berikas med mer tyngd och djupare analys men det är svårt att inte förundras och imponeras över de duktiga och modiga medlemmarna av Staff Benda Bilili.