Biutiful

Två armar korsar varandra. Uxbal och hans dotter ligger i sängen och tittar på diamantringen Uxbal fick av sin mor innan hon dog. Den är äkta, förklarar han och ger den till sin dotter av samma anledning den döende modern gav honom ringen 25 år tidigare. I Francos fascistiska Katalonien fick han aldrig träffa sin far och hans mor lärde han knappt känna. Prostatacancern har spridit sig till skelettet till den grad att det inte längre finns någon återvändo. “Biutiful” är berättelsen om Uxbals sista månader i livet och hans kamp för att ge sina barn den uppväxt han själv aldrig fick.

Alejandro Gonzalez Iñarritus första linjära berättelse är också hans första utan den ständige manusförfattaren Guillermo Arriaga. I sitt första manus framstår Iñarritu nästan som besatt av döden. Genom Rodrigo Prietos kamera blir döden genomträngande och intensiv, en kamrat och en fiende. Men samtidigt som Iñarritus död är jobbig i sin ständiga närvaro, är den också en påminnelse på hur de små stunderna kanske är livets vackraste.

Iñarritus Barcelona är så långt ifrån Woody Allens turistdito man kan komma. Det är smutsigt, trångt och allmänt jävligt i de fattiga kvarteren. Varmvattnet fungerar efter tiotiden, iglar sitter i taket. I en stad som i film alltid präglats av sitt starka ljus visats vi mest i de kvarteren där solen sällan hittar fram. Sällan har realismen porträtterats så väl i en spelfilm.

Iñarritus smått desperata antagonist är en man som plågas av sitt förflutna, nuet och sin framtid på samma gång. Han är en man som är ensam med sina minnen, med synliga sår över det guppiga liv han tvingats leva. Men när han når epilogen i sitt eget liv lär han sig kanske mest om sig själv. Han omformulerar sina värden och vänder andras människors misär till en framtid med hopp.

“Biutful” är en film som tar ett stadigt grepp och aldrig släpper taget. Iñarritus hitills fjärde är 147 minuter filmmagi och kanske mexikanens bästa. Och samtidigt som världen kollapsar påminns vi om att även det mest miserabla kan vara biutiful.