Blått blod

Oscar Hedin sätter på sig humorkepsen och tar sig an kungliga oäktingar i “Blått blod”. Resultatet blir milt roande med några få ögonblick av svidande självinsikt för de hoppfulla blåblodskandidater vi få följa genom arkiv, mer eller mindre otroliga släktskrönor och dna-test i deras jakt på bevis för att just de är av kunglig börd.
Filmen och dess ämne är av klart lättsammare karaktär än Hedins tidigare dokumentärer “Det svider i hjärtat” om radikal islamism i Sverige och “Sämre än djur” om homosexuella uppväxta inom hederskulturer.

Problemet med filmen är att den inte riktigt vet vad den vill. Vill den göra narr åt sina många gånger knäppgökiga huvudpersoner? Vill den kritisera kungahuset med insinuationer om utomäktenskapliga affärer? Vill den bara få oss att skratta litegrann? Vill den vara en thriller för arkivarier och bibliotekarier med sina scener av grävande i diverse arkiv? Filmen kan inte bestämma sig för vilken av dessa frågeställningar den vill satsa på och ger oss därför lite av varje vilket resulterar i några underhållande scener men en otillfredsställande helhet.

Det finns spår av Ulrich “Hunddagar” Seidls misantropiska men mästerligt iakttagande dokumentärer i “Blått blod” fast utan österrikarens öga för kompositioner och mod att visa sina subjekt i dålig dager utan att titta bort.

Det mesta av “Blått blods” innehåll känns som meningslöst pseudodokumentärt fluff som hör hemma mer som bakgrundsbrus på tv:n än på biografen, men det finns scener som blixtrar till med en närvaro som bränner igenom silverskärmen, som den tomma blicken signalerande döden av en dröm och förlorandet av fotfästet när en av huvudpersonerna får reda på att hans blod inte är så blått som han trodde.