Blue Jasmine

Woody Allen är tillbaka på hemmaplan efter ytterligare en Europasession. Den transatlantiska motsättningen mellan det stela Amerika och det förlösta Europa har återgått till den mellan New York och Kalifornien, precis som förr. Det låter förstås som att det är samma gamla Allen som gör samma gamla film ännu en gång. Så är det inte. “Blue Jasmine” förstärker skillnaden mellan öst- och västkust genom att låta dem representera olika samhällsklasser, utöver det kulturella som ju poängterats i många av hans tidigare filmer. Magnifikt porträtterad av Cate Blanchett är Jasmine en överklassfru bosatt med sin rika make i New York. Oförutsedda saker sker som följd av den ekonomiska krisen, och rikedomarna är plötsligt ett minne blott. Utan pengar tvingas Jasmine flytta in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins) i San Fransisco, för att försöka komma på fötter igen.
Det drama som Allen målar upp för oss åskådare är i vanlig ordning njutbart från början till slut. Jasmines svårigheter och ovilja att passa in i en social kontext hon genom åren lärt sig att förakta, färgar i längden även Gingers syn på det liv hon lever. Ändå känns det inte som att det mer än skrapas på ytan av de karaktärer som dramat behandlar. Jasmines bakgrund, äktenskapet med den rike affärsmannen och hur det gick i spillror, berättas genom tillbakablickar. Eller egentligen är det inte tillbakablickar, utan mest bara scener från förr som korsklipps med berättelsens presens. Ibland funkar tidshoppen utmärkt och belyser en viss händelse eller känsla lite extra, för att ge den större innebörd. Dessvärre är det inte ett konsekvent redskap, utan istället får det upphackade narrativet som följd att berättelsen planas ut. Genom att inte berätta kronologiskt försvinner delar av intrigen mellan klippen. Tydligast är det när filmen är slut, och jag fortfarande inte känner att jag över huvud taget förstår Jasmine som karaktär. Det spelar ingen roll hur bra Blanchett spelar henne, om djupet som kan anas aldrig utforskas.

“Blue Jasmine” hör inte till det starkaste jag sett av Allen, långt ifrån. Men han fortsätter göra bekväma draman som alltid får en att fnissa till åtminstone några gånger, och som alltid underhåller så länge de varar. Och på något sätt är det allt jag känner att jag kan begära av honom.