Blue Valentine

Det är något särskilt med skådespelare som genom sin blotta närvaro kan elevera en film som i grunden inte ser ut att vara mycket för världen, till något extraordinärt. Det tycks råda någorlunda konsensus om att Colin Firths och Natalie Portmans Oscarsstatyetter på årets Oscarsgala var välförtjänta. För mig hade både Michelle Williams och Ryan Gosling precis lika gärna kunnat kamma hem priserna för sina roller i “Blue Valentine”.
Dean och Cindy har levt i ett till synes lyckligt förhållande tillsammans några år. Med åren börjar dock sprickorna kunna skönjas i fasaden och så sakteliga börjar de båda våga inse vart de är på väg. De lämnar dottern hos morfar och beger sig till ett hotell för att få kvalitetstid med varandra och kunna räta ut de trådar som blivit krokiga med åren. Effekten blir dock den motsatta, varje samtal parterna emellan tycks bara göra sprickorna i äktenskapet ännu djupare, och det äktenskap de en gång drömde om tycks allt längre bort.

Parallellt med detta följer vi paret några år tidigare, när de precis har mött varandra. Det som idag är eviga argumentationer, tårar och skrik var då hopp, lekfullhet och skratt. Lyckligt ovetandes om hur det ska komma att se ut bara ett par år senare spatserar de längs gatorna upprymda bara av varandras närhet.

Det är ett vackert och fungerande grepp filmen byggs upp igenom. Kontrasten när man kastas mellan det hoppfulla unga paret som har hela livet framför sig, för att i nästa sekvens få se facit. Allt som gick fel på vägen. Det är vackert, och framförallt oerhört effektfullt.

“Blue Valentine” har i början, åtminstone i scenerna där karaktärerna skildras som unga, en ganska hoppfull och försiktigt positiv ton. Allt eftersom utvecklas dock filmen till att bli något betydligt mörkare, och historien som skildrar paren som unga kommer alltmer att fungera som en brygga till nutiden. En brygga som ger ett större djup och en ökad förståelse för allt som krackelerat genom årens lopp. En brygga som gör scenerna med paret som äldre än mörkare och mer ångestladdade.

Felfritt är det dock inte. Filmen har Williams och Gosling att tacka för mycket. Att karaktärerna gestaltas med sådan äkthet skänker filmen en trovärdighet som den lätt hade blivit utan annars. Historien är i grund och botten inte tillräckligt engagerande och mångfacetterad för att kunna stå riktigt stadigt på egna ben. Det finns två personer att tacka för att “Blue Valentine” trots allt verkligen lyckas beröra.