Bobby Fischer Against the World

Historien om det ensamma geniet verkar aldrig kunna bli uttjatad på film. Det spelar ingen roll hur många gånger vi sett den förr eller hur tidigt vi börjar misstänka åt vart det hela barkar.
Historien om Bobby Fischers, den amerikanske schackspelaren som under 70-talet nådde idolstatus och som av många ansågs som den bäste genom tiderna, är inget undantag. Ett socialt missanpassat underbarn som levde för spelet och som struntade i omvärlden och dess konventioner. En excentrisk enstöring som motvilligt stöptes om till nationalhjälte och användes som vapen på den politiska spelplanen i tv-sända propagandamatcher mot sovjets hårt drillade schackess.

I samtal med kollegor, rivaler, experter och reportrar hör vi om den myt som Fischer blivit och om allt det som omvärlden ville att han skulle vara. Arkivmaterialet är omfattande och vävs fint ihop med de kompletterande intervjuerna från nutid. Regissören Liz Garbus använder alla beståndsdelar, inklusive dramatisk musik och talande sekvenstitlar, mycket effektfullt och genom att hela tiden visa andras tankar om Fischer drar hon oss djupare in i mytbildningarna.

När vi då och då får se filmens huvudperson tala själv så spettsar vi öronen ordentligt. Fördjupningen sker stegvis, spänningen höjs sakta men säkert och Fischers märkliga personlighet visar sig snart ha en klart mörkare och mer fanatisk sida än vad som först visats. Visst blir det intressant och spännande, men nackdelen med det här raka spelfilmsberättandet är tyvärr att det allt för tydligt pekar mot vad som kommer. Bilden av det ensamma geniet målas så tydligt med en så använd pensel att vi hela tiden påminner oss själva om vilken del av uppgången och fallet som är på väg. Även fast att vägen dit är underhållande.