Bored to Death – säsong 3

Bored to Death har långsamt utvecklats till den typ av serie som bara växer för varje avsnitt som går. Det är som om Jonathan Ames och hans team av manusförfattare bara blivit ännu mer komfortabla med sina karaktärer, och blivit ännu mer kreativa, ju mer tid de fått på sig.
Det hör inte till vanligheterna att serier utvecklas på detta sätt. De bästa idéerna används så snabbt som möjligt för att inte riskera att förlora tittare och i slutändan hela serien. Men “Bored to Death” drivs inte av dramatiska vändningar i plotten eller cliffhangers där allting sätts på spel. Det är en serie som långsamt utvecklar en underfundig humor, en unik kemi mellan Jonathan Schwartzman, Ted Danson och Zach Galifianakis. Det märks att alla tre fullkomligt älskar sin serie, och det är lika enkelt att älska den med dem.

Den tredje säsongen är visserligen svagare än de två föregångarna. Och det ter sig egentligen inte speciellt konstigt att HBO tvingades lägga ner serien efter tredje säsongen. Som kabel-tv-kanal är HBO inte lika beroende av att serier drar miljoner av tittare. Så länge en betalande nischpublik får vad de vill ha, är det en ekonomiskt gångbar serie. Nu räckte det tydligen inte ens till.

“Bored to Death” försöker aldrig vara mer än den egentligen är. Det är en snäll serie, med genuint snälla människor. En del skulle kanske kalla dem naiva, men de faktum att de aldrig försöker vara mer än de är, gör huvudkaraktärerna närmast unika inom amerikansk tv.