Born to Be a Star

Christina Ricci, det obligatoriska kärleksintresset i “Born to Be a Star”, beskriver sin livssituation som “förvisad” till en liten amerikansk diner där hennes drömmar om att bli en stjärnservitris dog en långsam död. Ricci är likadan. Hon är också “förvisad” från Hollywoods berömda “a-list”, hon kommer aldrig bli en stor leading lady, och fortsätter hon att göra roller som i “Born to Be a Star” har vi inget att sörja.
Men å andra sidan fångar filmen aldrig essensen av vad ett bra “kärleksintresse” i en film är. Det fångar egentligen ingenting. Nick Swardson, som spelar titelrollen Bucky Larson, gör årets sämsta rolltolkning i årets, kanske decenniets hittills sämsta film. Larson, en Iowa-misfit med stort hjärta och begränsad intellektuell kapacitet beger sig till Los Angeles sedan det visat sig att hans föräldrar var aktiva porrstjärnor på 1970-talet. Larson förvirrade, världsfrånvända bild av sig själv skulle kunna ge upphov till skratt, men i Swardsons kläder blir det bara pinsamt. Han är egentligen ett barn i en vuxens kropp, vilket sätter filmen i ett helt annat ljus för den tänkande publiken. Vi ska alltså underhållas av en film som använder, antagligen omedvetet, symbolik som i det närmaste påminner oss om pedofili.

Christina Riccis sidospår då, ja – här försöker regissören Tom Brady att göra något annorlunda, men i den här kontexten fungerar ingenting, i synnerhet inte dumma frisyrer och fåniga frisyrer. Dessa detaljer tycks vara måsten när Adam Sandlers patetiska produktionsbolag Happy Madison står för produktionen. Nu sätter de en ny nivå för smaklöshet i film.