Bright Star

I en intervju Jane Campion gjorde i samband med Stockholm filmfestival i höstas sa att hon försökte förmedla alldaglighet i “Bright Star”, hennes porträtt av kärleksförhållandet mellan poeten John Keats och hans granne Fanny Brawne. Men, visar det sig, det är just alldagligheten som får “Bright Star” att falla.
Det ska dock poängteras hur uppfriskande det är att se ett romantiskt drama där godtroheten inte exploaterats av Hollywoods magi eller ens egen fantasi. “Bright Star” är trots allt en fin kärlekshistoria – om du väljer att tro på den – om den omöjliga kärlek vi sett så många gånger förr.

Keats spelas med en delikat nästan överreserverad ton av den talangfulle Ben Whishaw. Men han överskuggas av Abbie Cornish flerdimensionella porträtt av Brawne. Hon framstår som en flyktig flicka som vände hennes dystra känslor och likgiltighet inför sitt livs kärleks oundvikliga slut. Deras förhållande gör det svårt, nästan omöjligt, att dra paralleller till till dagens kärlekshistorier. Det skrivna ordets betydelse och blickar är mer talande är fysisk kontakt än någonting annat.

Campion är trogen den gråa himlen, leriga vägarna och dunkla salonger. “Bright Star” rör sig metodiskt från en konstfullt inramad tablå till en annan. Likt vilken mästerlig konstnär som helst. Det är snyggt och sättet Campion skapar rätt stämning är nästintill unikt.

“Bright Star” är fantasifull och romantisk. Men alldagligheten i ett av 1800-talets mest omskrivna förhållanden tär på åskådaren, i synnerhet då filmen främst förmedlar känslor som är mer underförstådd än uppenbara. I slutändan är mer än en axelryckning, men mindre än en applåd.