Bröllopsfotografen

Ulf Malmros, svensk filmindustris kelgris, fortsätter göra film om skilnaderna mellan storstad och landsort. Men i den delvis självbiografiska “Bröllopsfotografen” är han kluven i vad han vill säga och resultatet blir därmed ..
Malmros alter ego Robin är förmannens son i en värmländsk hålas fabrik. Han fotograferar sina vänner och bestämmer sig en dag för att leva ut sin dröm som fotograf till det yttersta. Av en ren tillfällighet får han uppdraget att plåta ett bröllop i Djursholm utanför Stockholm. Han fattar tyckte för brudens syster och tvingas lära sig att anpassa sig till hur saker och ting fungerar i huvudstaden. Det går väl så där.

Robin flyttar in hos Kjell Bergqvist, som på egen hand räddar “Bröllopsfotografen” från ett rent och skärt fiasko. Bergqvist fortsätter att spela den karaktär han utvecklat genom sin skådespelarkarriär. Han är en orädd skådespelare som inte har något emot att driva med allt och alla. Sig själv inkluderad.

Men Malmros väljer oftast att vila kameran på sitt eget alter ego. Den vilsna själen som försöker göra något av sitt liv. Men budskapen är blandade; man inte ska glömma sina rötter, och man måste pröva sina vingar. Det blir en oändlig pingismatch mellan rätt och fel, som inte för filmen framåt.

Men vad är egentligen viktigast för en värmlänning, vars filmer ständigt återkopplar till hemtrakterna, men efter 25 år i Stockholm helt och hållet, som han själv säger: “jobbat bort” sin värmländska dialekt?

Malmros plockar upp flera trådar som han antingen glömmer att slutföra eller bara snubbar vid senare i filmen. Det känns slarvigt, hafsigt och fram för allt som om någonting han och många andra hade kunnat göra bättre.

Men trots det är “Bröllopsfotografen” trots allt Malmros roligaste film, enbart tack vare Kjell Bergqvist. Blundar du och håller för öronen när det blir semidramatisk eller romantiskt är “Bröllopsfotografen” en hyfsad film, men som helhet är den inte mer än medelmåttig.