Brüno

Skandalomsusade “Brüno” är här. Hederlig eurotrash-stämning etableras med Scooter, glitter och glamour. Och knappt fem minuter in i filmen har Sasha Baron Cohens österrikiska reporteralterego fått en man att blotta pubeshår för kameran. Efter en skandal på Pradas modevisning blir Brüno avskedad från arbetsgivaren och sätter ut på färd för att bli största österrikiska kändisen sedan Hitler – eller största bögporrstjärnan sedan Schwarznegger, som han också uttrycker det.
“Brüno” är en balansgång mellan lagboken och manus, tillsammans med ständiga övertramp på tabun och sociala kodex. Konceptet är detsamma som Baron Cohens tidigare produktioner; i sketchformat omfamnar han verkligheten in character och utsätter den ovetande omvärlden för extrema situationer som avslöjar människans mindre tilltalande sidor. Han får bland annat Paula Abdul att tala humanitärt arbete, sittandes på en mexikansk trädgårdsmästare. Och efter en obekväm stund av exotisk dans och exhibitionism visar sig homofobin i förre presidentkandidaten Ron Paul.

Sketcherna varvas med välregisserade fiktionella inslag, som håller narrationen i schack och smaklösheten på topp. Här syns även svenske Gustaf Hammarsten, som tidigare setts i “Tillsammans”, i sidekickrollen som en assistent med groupietendenser. Genialiteten härstammar från detta diffusa gränsland mellan fiktion och verklighet, där det dokumentära bidrar med tillräckligt mycket råmaterial för att göda filmens sinnessjuka diegesis.

Baron Cohen utför sitt sociala experiment främst inom amerikansk skräpkulturkontext, bland talkshows och wrestling. En skarpsinnig attack mot västerländska nöjessamhällets hierarki, som tydligt trotsas när han refererar till Mel Gibson som “das führer”. Fördomar förenar världen – en cynisk sanning som klarnar vid filmens eftertexter. Brüno blir vattendelaren vars bränsle är ordinary Joes längtan efter 15 minuters kändisskap. Hur en stereotyp kan upplösa representationskoder och bränna slöjan som täcker västerländska samhällenas hyckleri.

Årets roligaste film är en uppenbarelse som lånar verkligheten för alla påhitt. Visst är Brüno en totalt respektlös skitstövel, men karaktären och de sjuka iscensättningarna avslöjar bara en ännu sjukare verklighet. En skrämmande presentation av den idiokrati som Mike Judge förutsåg i “Idiocracy”. Apokalyps nu?