Brustna omfamningar

Det är någonting unikt som förför mig när jag “película y Almodóvar” öppnar en film. Enbart Almodóvars namn förhöjer varje scen i absurdum. Som filmkritiker ska man givetvis se varje film från ett objektivt perspektiv, och även om “Brustna omfamningar” kanske är den sämsta Almodóvar-filmen jag sett, älskar jag nästan allt med Brustna omfamningar”.
Den alltid lika vackra Penélope Cruz är Almodóvars musa, och i den rollen passar hon perfekt. Hon är bättre än i Woody Allens “Vicky Cristina Barcelona” och undviker att överspela känslor. Cruz spelar Lena, en kvinna i ett destruktivt äktenskap med en mäktig affärsman. Hon blir uttråkad, får skådespelarambitioner och fattar tycke för regissören. Där står hon, mellan män och intrigen kan börja.

“Brustna omfamningar” är en typisk standardalmodóvar; den innehåller fantastisk detaljrikedom, fin scenografi och unika landskap. Almodóvars bildspråk och farsiska berättande förlåter en historia som oftast ger intrycket av att mest innehålla tröttsamma klichéer eller löjligt teatrala vändningar.

Men någonstans känner vi alla till och accepterar förutsättningarna för en film av det här slaget; det är såhär ett typiskt spanskt drama ser ut och vi behöver aldrig leta efter charmen, den bara finns där. Med samma argument borde jag ju egentligen gilla vilken amerikansk collegefilm som helst, förutsättningarna är lika självklara där, men utförandet i sig är allt som oftast klandervärt.

“Brustna omfamningar” en svagare Almodóvar än vad vi vant oss vid, men ändå en sevärd film som är klasser bättre än majoriteten av det som ges ut på bio i år.