Bullhead

“Bullhead” var en av fem tävlande i kategorin Bästa utländska film på årets Oscarsgala, men förlorade statyetten till iraniern Asghar Farhadis ” Nader och Simin – en separation”. Michael R. Roskams hårt slående drama om den unge boskapsuppfödaren Jacky Vanmarsenille och hans kamp mot sig själv i jakten på pengar, respekt och tillit har synnerligen en hel del goda kvaliteter, men tyvärr också en hel del brister.
“Bullhead” står och faller med Matthias Schoenaerts i rollen som Jacky Vanmarsenille. Hans kraft och karisma är så stark att varje gång han lämnar bildrutan domnar filmen bort. Inombords bär han på en mörk hemlighet som sedermera formar hela filmen, och tillbakablickarna som serveras från hans ungdom fängslar mig nästan lika mycket som Jackys nutid. Bakom Jacky syns ett envetet försök att pussla ihop en spännande historia, där tunga ingredienser som svek, illegal smuggel och mord står på agendan. Men ingenting av det blir lika fascinerande som Jackys inre demoner och längtan efter kärlek.

När så väl trådarna om hans liv har tagits upp och knutits samman så lämnas jag av en relativt tom känsla som grundar sig i en otillfredsställande upplösning. Roskam bygger upp förväntningar han inte klarar av att hålla, och likt Jacky själv trängs filmen in i ett hörn den inte förtjänar att vara i. Urladdningen borde ha varit mer, eller mindre beroende på hur man väljer att se det, och de positiva utsikterna som staplades på led av den intresseväckande inledningen har nu byts ut till ett mer negativt omdöme.

Även om “Bullhead” drivs av en annorlunda inramning, med sin lantliga iscensättning och smuggelhistoria om tillväxthormoner, hade filmen varit som bäst om man skalat av det överflödiga kriminalmysteriet som omger Jacky och enbart koncentrerat sig på honom och hans personliga vendetta mot sig själv och sin oförmåga att känna kärlek.