Call Girl

Likt många andra filmälskare i detta avlånga land är jag generellt sett negativt inställd till svensk film. Det stora problemet ligger ofta i en form av lillebrorskomplex som flitigt lyser igenom i där det alltid är den stora grannen i väst som får stå som mall för vad bra film är. Det finns dock ett tema och iscensättning som nästan alltid får svensk film att kännas unik och bra. Nästan all film som gestaltar Stockholm på 70-talet är intressant. Det är något med det korrupta och smutsiga som tilltalar. Men framförallt att det, till skillnad från mycket annat, känns trovärdigt. Korrupta politiker, droger, smuts och en hel hög med snuskiga gubbar får svensk film att bli intressant.
Mikael Marcimains “Call Girl” bygger på den så kallade bordellhärvan eller Geijeraffären som den också benämndes. Vi får dels följa polisen som utreder prostitution och Call Girl-verksamhet, dels politikerna som är livrädda att deras nattligahobbys ska upptäckas. Förutom detta så får vi även under en stor del av filmen följa med två unga flickor som dras in i prostitutionen och det är också deras ringa ålder som bidrar till att härvan blir en sådan stor grej.

Det är alla dessa separata perspektiv som bidrar till filmens ojämna tempo. Ena stunden sitter man och njuter av en politisk thriller full med korruption och poliser som “skiter i reglerna”, för att i nästa stund befinna sig mitt i ett ungdomsdrama om småtjejer som hamnat snett. Visst förstår jag poängen med att få se historien från flera olika synvinklar, men när de blir för olika så faller allt bara platt istället.

Jag gillar “Call Girl” och jag gillar film om den här tiden. Men det räcker ändå inte för att jag ska förbise dess uppenbara brister. En film med ett alltför ojämnt tempo leder, för min del, till bristande intresse och till att det som faktiskt var bra hamnar i skuggan av det mindre bra.