Carnage

Det brukar inte krävas mycket mer än en liten petitess som katalysator när människors elakhet ska porträtteras på film eller på scenen. De banala bagateller och små vita lögner som utgör våra liv blir liksom skrattretande löjliga när de sätts i ljuset av bråkande föräldrar. Här är det ett bråk mellan två 11-åriga pojkar som utlöser en hätsk diskussion mellan två par som mer än något annat visar på föräldrarnas svagheter i sina relationer.

Jodie Foster framstår snart som den centrala och mest intressanta karaktären. Hennes misslyckade karriär och frustrerande idealism har skapat en överbeskyddande mamma som sätter sin son på en piedestal. Hennes liv saknar uppenbarligen någon djupare mening, och bara genom sin son kan hon uttrycka de underbyggda känslorna som hon annars bara kan ha för sig själv.

Christoph Waltz och Kate Winslet är mer reaktionära föräldrar, den förstnämnde är advokat och den sistnämnde jobbar inom finansindustrin. De är vana att förhandla, och sätta hårt mot hårt, men vill samtidigt inte ödsla tid på en petitess. Och denna gestaltning, som den upptagne affärsmannen, gör Waltz alldeles lysande. Han kunde inte bry sig mindre om sin sons uppförande, “kids will be kids”, säger han vid något tillfälle.

Uppbyggd i tre akter är det framför allt mittendelen som är den intressanta. Innan vi lärt känna karaktärerna blir det ibland alldeles för uppenbart skrivna scener; vi vet att de inte kommer lämna rummet och vi vet att de kommer hitta på anledningar att debattera vidare. Det är först när karaktärerna tillåts slappna av lite som det filosofiska rummets dörr ställs på glänt.

Roman Polanski vill någonstans visa på de tråkigaste sidorna av mänskligheten; de självcentrerade narcissisterna och hur de dikterar takten i vårt samhälle. Men samtidigt som “Carnage” ofta är väldigt underhållande, lyckas den bara skrapa på ytan av de djupare kontexterna Polanski så desperat letar efter.