Centurion

Quintus Dias (Fassbender) är en romersk general vars hela styrka utplånas av blodtörstiga pikter, ett mystiskt nordfolk som skrämmer slag på sina fiender med kroppsmålningar och primitiv krigsföring. Men Quintus lyckas fly och omgruppera med den ökända nionde legionen – men även dem blir utplånade. Återigen sätts Quintus på flykt med en obehaglig, brutal spejarkvinna efter sig, som stum och blåmålad har en blodig hämndagenda. Spring Quintus, spring.
Neil Marshall är en av vår tids stora genrefilmare som efter den imponerande varulvsdebuten “Dog Soldiers” har betat av grotterror (“Instängd”), post-apocalypse (“Doomsday”) och nu tar sig an en korsbefruktning av svärd och sandaler och flyktfilm – tänk “Gladiator” möter “Apocalypto”. Men vad som imponerar är hur han successivt övergett berättelser och låtit sig slukas av genrefilmens ikonografi. Det ser ut på ett visst sätt och refererar till tidigare filmer, är blodigt och underhållande utan att bemöda sig med anslag, karaktärsbygge eller intrig. Och det är ganska befriande.

Bakgrundsstoryn för Quintus och de få överlevande betas av på några fåtal minuter vid en brasa, som för att driva med den levande eldens tradition som forum för att berätta om det förflutna. Resten är intensivt sprintande, ofta filmat i svepande helikopterpanoreringar över berg och fält till stressade fioler. Väl upp till kamp bjuds det på montageinferno av sprutande blod och kapade kroppsdelar. Skådespelarna har tränat och övat upp stämbanden för att låta som karlarna i “300”, men där Zack Snyders serietidningsadaption var rasistisk dynga har Marshall gjort rolig exploitation som i slutändan sticker svärdet i skrevet på imperialismen.