Che – argentinaren

Revolutionen i Kuba har alltid fascinerat omvärlden och Che Guevara har varit dess ansikte. För väldigt många är bilden av Che mer kulturellt betingad än politiskt, en ikon som har tryckts på T-shirtar, affischer och kaffemuggar. Guevara har blivit ikonen för blandningen av politiskt sofistikation och ungdomlig revolt. Ibland undrar man dock om denna publicitet verkligen har tjänat sitt sanna syfte. Det är inte sällan man ser diverse glidare på Stureplan strosa runt med världens största sosse på bröstet som om det var en personlig idol. Lite bildning kanske skulle vara på sin plats, och denna film skulle vara en mycket bra början. Med Guevaras egna memoarer som fundament och Soderbergh vid spakarna finns det nu en jordnära film som berättar om vår tids mest uppmärksammade revolution utan att behöva glorifiera dess frontmän.
Det som är mest häpnadsväckande i denna film är inte kubanernas mod eller deras sällsynta lojalitet gentemot sina ideal, utan insynen i vilka skalor det rådde sig om i revolutionens tidiga faser. Att en rörelse som i slutändan resulterade i Bay of Pigs och ett enormt internationellt engagemang i verkligheten tog sin begynnelse vid en middag som liknade vilken söndagsmiddag som helst är bara det fängslande på sitt eget vis. Filmen ger belägg åt det faktum att det som behövs för att skriva historia är stora ambitioner, inte stora arméer. Denna tes låter visserligen aningen blasé, men eftersom filmen inte är sönderpolerad utan lite naggad i kanterna så förses tittaren med en behövlig dos av verklighetsförankring som gör att historian och budskapet känns äkta och inte som veckans nya askungenhistoria.

Skådespelarinsatserna från både Del Toro, som spelar Guevara, och Bichir som Castro övertygar publiken om att dessa figurer var män av kött och blod och varken skjutglada fanatiker eller hjärntvättade socialister. Goda kvalitéer och brister hos de båda revolutionärerna gestaltas på ett balanserat sätt av skådespelarna och vi slipper att se dem bli upphissade på en piedestal på det sätt martyrer och fallna politiska hjältar ofta blir. Den ommöblerade kronologiska ordningen tjänar sitt syfte att öka förståelsen på ett bra sätt samtidigt som den gör filmen snyggare och räddar den från att framstå som en filmatiserad historiebok.

Magnituden av Guevaras och Castros skapelse ges liv av denna film, och oavsett om man som tittare anser sig luta mer åt höger eller vänster så har man fått en god förståelse för vad som krävs för att göra något av sina åsikter. Vi får på ett urskillningslöst sätt se vilka extrema åtgärder Che Guevera vidtog för att övertyga folk att konvertera till hans sida och hur förödande konsekvenserna blev när man svek hans organisation. Med detta ska det vara sagt att trots att ovetande Östermalmsungar med Che som skrivbordsbakgrund på sina nya laptops kan tolkas som en förlust för utbildningen, så är det en klar seger för den Kubanska revolutionären.