Che – gerrilaledaren

Fristående uppföljare är alltid lite minerad mark att vandra på. Sparade man tillräckligt med krut för att kunna leverera en fulländad upplevelse? Finns det tillräckligt med historia för att bygga en hel film till? Jag var en av de som förstod den stundtals svidande kritiken mot den första filmen, jag instämde aldrig i den, men kunde förstå att åsikterna spretade vitt och brett.
I del två om Che Guevara är han utspelad och håller en låg profil, Fidel Castros vädjan till omvärlden om understöd till Ches kamp har fallerat kapitalt och filmen är en lång resa mot den oundvikliga undergången. Tempot är långsamt och mannen bakom myten blir endast ett frågetecken när fokus hamnar på kampen och problematiken han stötte på. Illustrationen av Guevaras orubbliga vilja samt tron på revolutionen är repet som binder ihop budskapet. Stödet saknades. Men tron fanns där.

Mästerlige Benicio Del Toro lyfter produktionen, men kan inte på egen hand rädda den. Steven Soderbergh började starkt, men avslutade svagt. Filmen känns allmänt avslagen och alldeles för rak för sitt eget bästa. Realistiskt på alla de cinematiska sätt som kan tänkas, men frågan är vad som hade hänt om det hade varit en film av modellen längre istället för två stycken. Man måste våga tänka tanken. Även om det är tyst för en själv i biomörkret.

Soderberghs porträtt av Guevara är ett ensidigt sådant. Medvetet eller inte – det kan man aldrig bortse ifrån och där “Che – Argentinaren” lämnade en känsla av upprymdhet och optimism, lämnar “Gerillaledaren” en sur och smått bitter eftersmak.