Chéri

Någon gång runt nittonde sekelskiftet i Frankrike – nya tider för kurtisandamerna. Kvinnorna som förr använde skönhet för att få rika män på fall har vid ålderns höst skapat lyxtillvaro med slantarna. Den lyckliga horan existerar i allra högsta grad när Stephen Frears gör volangklädd romcom.
Michelle Pfeiffer är Lea – superstjärna på horhimlen. Ingången i pensionklackarna, men med bländande skönhet behållen av knivskarp Sharon Stonekaliber. Hon tar sig an en gammal kollegas son – naiva pojkspjuvern Chéri – som del av enkel överenskommelse; hon får leka med ungdomen, han får komma bort från baksmällan och uppleva något äkta. Men så passerar sex år och det blir lite för seriöst, han blir bortgift och svartsjukans spel kan börja.

Kostymdrama om horor i Frankrike där alla talar: a) snobbig amerikanska à la Frasier eller b) snobbig brittiska à la prins Charles. Så hur ska man ta detta på allvar? Varken Lea eller Chéri har något som står i vägen eller på spel. Pengarna och passionen finns i båda läger och inte är de medlemmar av vare sig familjen Montague eller Capulet. Huvudbryet är istället gammal hederlig stolthet och ålder. Så vad griper tag i publiken? Absolut ingenting. Och det understryks av den fisförnäma berättarrösten. Frears gör lättsam parodi av borgarnas kärleksbekymmer – en aristokratisk insändarfilm från “Bullen”.

Det är märkligt befriande med en saga som inte tar sig själv på allvar. För varför ska man? Vuxna människor som klär ut sig och skapar hinder för att hålla lågan vid liv – och då syftar jag inte ens på filmen.