Chicago

En av mina favoritfilmer heter All That Jazz och är en slags dramamusikal om showbiz och om döden. Den regisserades av en man vid namn Bob Fosse, och orsaken till att jag berättar detta är att Fosse även skapade scenmusikalen Chicago vilken nu filmatiserats i regi av koreografen Rob Marshall. Som ni säkert inte missat vann den en Oscar som bästa film tidigare i år, plus ytterligare fem små förgyllda gubbar. Inte illa med tanke på att det är Marshalls regidebut.
Historien utspelar sig i mellankrigstidens Chicago. I centrum för handlingen står den unga och inte allt för smarta Roxie (Renée Zellweger) som drömmer om att få sjunga och dansa på någon nattklubb, precis som idolen Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones). Föga anar hon i filmens början att hennes och Velmas vägar kommer att korsas i ett kvinnofängelse, men det är vad de gör. Detta efter att Velma skjutit ihjäl såväl sin man som sin syster då hon funnit dem tillsammans i sängen och Roxie lite senare skjutit ihjäl sin älskare för att han ville lämna henne. Tack vare stjärnadvokaten och kvinnokarlen Billy Flynn (Richard Gere) får de båda dock inte enbart det bästa försvar pengar kan köpa, utan även kändisskap. På vägen lär sig den naiva Roxie att det är en korrumperad värld vi lever i, en värld där bästa manipulatör vinner.

Någon moraliskt uppbygglig historia är det alltså inte vi bjuds på, och den enda karaktär som är riktigt sympatisk är Roxies dumsnälle, hårt prövade make Amos (John C. Reilly). Men mycket till historia är det förstås överhuvudtaget inte tal om, utan Chicago är en musikal av den gamla skolan där sången och dansen står i centrum. Något den som så känner för givetvis kan beklaga men som jag själv absolut inte håller emot filmen, för vem har egentligen bestämt att handling alltid måste vara det viktigaste i en film? Och dansnumren här är verkligen snygga, med både elegans och intensitet. Ja, frågan är om jag någonsin sett något bättre i den vägen. Dessutom gör alla skådespelare i lite större roller väldigt bra ifrån sig. Zeta-Jones har en grym utstrålning, och att ingen kan spela dumsnäll underklass med samma bravur som John C. Reilly det har väl alla redan förstått.

Ytligt, javisst. Men vilken läcker yta det är!

Nu hoppas jag bara att musikalgenrens renässans fortsätter, och efter succéer som Moulin Rouge, Dancer in the Dark och denna vore det väl konstigt annars. Kanske alla dessa begåvade regissörer som under senare år följt flocken in i superhjältefållan härnäst får för sig att göra just musikaler? (Avslutningsvis måste jag här nämna rockmusikalen Hedwig and the Angry Inch, som jag anser förtjäna betydligt mer uppmärksamhet än den fått.)