Chronicle

Efter att ha hittat en mystisk grotta i en skog vaknar de tre vännerna Andrew, Matt och Steve upp nästa dag och märker att de har fått superkrafter som gör att de med hjälp av tankekraft kan flyta föremål. Det börjar med små ting; en baseboll eller en nallebjörn, men eskalerar i takt med att de lär sig hantera krafterna. Allt eftersom deras krafter blir starkare föds dock också frågan vad dessa ska användas till – och naturligtvis når de till slut ett stadium där det hela börjar gå för långt.
Grundpremissen till “Chronicle” tycks vara att göra en film om ungdomar som får superkrafter och reagerar som “man skulle reagera på riktigt”. I pressmaterialet till filmen står tydligt “They could be you”, och regissören/manusförfattaren Josh Trank talar friskt i intervjuer om hur han ville skapa en film där tonåringar får superkrafter och beter sig som riktiga tonåringar skulle bete sig. Problemet är att den schablonbild som målas upp, och de stereotyper till karaktärer som får axla det som uppstår, inte känns trovärdiga för fem öre.

Samtidigt gör Trunks vision om att skapa en trovärdig film också att det inte blir någon vidare fart i filmen. Vi introduceras till en av pojkarnas mor som är svårt cancersjuk, och hans far som har aggressionsproblem, men ingen av de sidospår som tas upp leder någonstans. Vi får följa pojkarna när de testar sina superkrafter, men mycket mer än så blir det aldrig, berättelsen i sig lyfter aldrig riktigt.

Det hela är dock uthärdligt tills filmens sista kvart. Det är inte helt glasklart vad som händer här eller varför; men från att ha varit en lugn film utan större intriger, om ungdomar som får superkrafter och leker med dessa, blir “Chronicle” plötsligt ett stridsfält utan dess like. Den här kvarten är inte bara helt orimlig, helt i osynk med resten av filmen och helt olidlig att titta på, den får en också att lämna biosalongen utan något annat än avsmak i munnen, trots att den föregående timmen åtminstone är någorlunda acceptabel.