Cloverfield

“Årets största hajp”, har den betraktats som av många. De faktum att hela filmen är filmad med handkamera, ovissheten om monstrets utseende och att fortfarande ingen, några dagar innan den amerikanske premiären hade någon större aning om vad filmen handlade om hade lett till ett enormt surr över hela internet i månader. Med facit i hand var förväntningarna befogade. I alla fall till viss del.
Rob ska flytta till Japan och håller avskedsfest för nära och kära i sin lägenhet i New York. Med på festen för att dokumentera allting finns Robs närmaste vän, Hud. Han går runt på festen med en videokamera i högsta hugg för att filma vad som händer och intervjua Robs vänner. När en stor smäll plötsligt ljuder över hela Manhattan samlas folk på gatorna för att till sin stora förvåning upptäcka att ett stort monster belägrat stora delar av staden och är i full färd med att förstsöra den. Vi får genom Huds handhållna kamera följa händelseförloppet och vännernas kamp att undslippa monstret.

Att filmen skildras på det sätt den gör, genom huvudkaraktärernas ögon med en handkamera går att se från olika perspektiv. Å ena sidan medför detta en äkthet och en närgång till karaktärerna som sällan ses i traditionellt filmade filmer. Å andra sidan blir det stundtals otroligt jobbigt att titta när kameran ständigt flänger upp och ner, höger och vänster. Dessutom får vi veta precis det som karaktärerna ser och kommer under fund med. Filmen inleds när de trycker på “record” första gången och avslutas när kameran stängs av. Jag gillar upplägget på ett sätt, men när eftertexterna börjar rulla lämnar filmen mycket efter sig att önska och frågetecknena är många. Hur kunde ett monster stort som ett handfull skyskrapor helt plötsligt ta sig in i New York? Och vad händer efter det att filmen tar sitt slut?

Som actionfilm betraktat finns det dock inte mycket att klaga på. Alla som med spänning har väntat i månader på att få se monstret kanske kommer att bli besvikna, men ljud- och effektmässigt sett är “Cloverfield” en fröjd för ögat. Och ur denna bemärkelse hjälper faktiskt handkameran mer än den stjälper. Man kommer händelseförloppet närmare och det känns riktigt jordnära, vilket också gör att spänningen är närvarande under hela filmen.

Gör man en djupare analys och försöker leta budskap och möjligheter att identifiera sig med karaktärerna är det svårare att uppskatta “Cloverfield”. Det är en ytlig film som inte försöker ge sig in på några djupare banor. I grund och botten gillar jag dock konceptet och grundidén är riktigt intressant. Tyvärr medför det även brister och den skakiga handkameran gör det stundtals svårt att njuta av filmen fullt ut samtidigt som frågorna är fler när man lämnar biografen än när man kliver in i den. Det är dock ett roligt projekt och någon dålig film är det absolut inte.