Control

Ibland lyckas filmer skapa nya världar. Världar som helt oberoende av den vi lever i binder oss helt inom de ramar filmen själv sätter upp. Och så finns motsatsen.
Anton Corbijn växte upp i Nederländerna och bodde där tills han var 24 och hörde Joy Division för första gången. Musiken förändrade hans syn på livet och därefter ville han bara bort från sitt hemland. Han åkte till London, och två veckor senare fann han sig själv i stadens tunnelbana med en kamera i handen och Joy Division på andra sidan linsen. Ett fotografi från den dagen kom att bli ett av de viktigaste i hans karriär.

Idag, nästan trettio år senare har Anton Corbijn fyllt femtio och regisserat sin första långfilm. Att “Control” handlar om Ian Curtis liv, sångaren i det band som gjorde Corbijn till en av världens mest uppskattade rockfotografer, känns alldeles naturligt.

Filmen har stora ambitioner att vara en biografi över Curtis liv, och lyckas mycket tack vare frun Deborah Curtis bok Touching from a distance, som tjänat som grund för berättelsen i filmen. Alla karaktärer, detaljer, repliker och händelser upplevs som äkta och det är förvånansvärt hur Corbijn lyckas skildra Ian Curtis liv utan att falla ner i de musikvideogropar som hade varit så naturliga. Istället visar han prov på stor regiskicklighet och berättar om komplexa aspekter av Ian Curtis psyke med små detaljer. Hans naiva syn på livet förklaras inte genom dialog, utan genom snabb och ofullständig klippning. Ian Curtis säger i en scen till sin fru att han vill ha barn, och längre fram i filmen är Deborah plötsligt gravid, de diskuterar eller pratar aldrig om det, allt sånt är bortklippt för att stryka under Ians spontana inställning.

Mycket av historien handlar visserligen om Joy Division, men den är alltid i första hand en film om Ian Curtis som person. Det lustiga är att trots hans närvaro i nästan varje scen, får man inte något riktigt grepp om hans karaktär. Hans repliker är alltid kortfattade och han känns ständigt lite avlägsen, för att närma sig Ians känslor använder sig Corbijn istället av den uppsjö originalmusik som ryms inom filmen. Filmen placeras på det här viset ständigt i kontexter utanför filmvärlden, musiken kommenterar händelserna i filmen, och det är egentligen först när man känner till filmkaraktärernas verkliga förlagor och levt med musiken i flera års tid som man verkligen kan förstå alla filmens nivåer.

När Digital och Love will tear us apart spelas är det svårt att inte gråta. All betydelse som finns invävd i musiken och bilderna som de spelar mot skapar ett intryck som få filmer överträffar.