Coriolanus

“You have petitioned all the gods for my prosperity”, säger regidebuterande huvudrollsinnehavaren Ralph Fiennes till sin mamma. Han har precis kommit hem från kriget som en hjälte och gratuleras av militärer och familj. Repliken kommer från William Shakespeares pjäs Coriolanus från 1608. Med mycket mod och en del fantasi har Fiennes förflyttat Shakespeares repliker 400 år framåt i tiden till ett modernt slagfält i nutidens romarrike. Och jag önskar att det hade fungerat, att Fiennes golvat mig med sin briljans. Men det fungerar faktiskt inte alls.
“Let me have war, say I; it exceeds peace as far as day does night; it’s spritely, waking, audible, and full of vent”, må vara en vacker mening, men om du sätter in den i ett brinnande, modernt gatukrig med alla tekniska tillhörigheter som hör till vår tid, blir det bara parodiskt. Fiennes och hans nemesis Gerard Buttler skriker allehanda Shakespeare-repliker med samma teatraliska tonläge som alltid används när skådespelare läser 1600-talspjäser. Även om Shakespeares ord antagligen inte skrevs för att reflektera gängse konversationer på sin tid, reflekterar de ändå en tid då vokabulären var helt annorlunda från vad den är idag. Det är spännande att se kontrasterna i sättet vi talar, sättet skådespelare levererar repliker från nu och då. Men i en film som i grunden utgår från ett krig, skapar Fiennes en ohållbar situation när han låter Shakespeares ord utgöra all dialog.

“Coriolanus” är annars en tekniskt fulländad film, allt från ljudmixningen till fotot håller yppersta klass. Men det blir tydligt att Fiennes haft roligare när han koreograferat långa stridsscener än låtit sina skådespelare spela 1600-talsteater.