Crank 2: High Voltage

Jason Statham är tillbaka som den hetlevrade Chev Chelios, en roll som passar honom som handen i handsken. Originalet var en adrenalinstinn berg-och-dalbana som inte lät åskådaren hämta andan under 90 raka minuter. Uppföljaren växlar upp och gasar vidare, med ännu mindre andrum än föregångaren.
“Crank: High Voltage” inleder direkt efter slutet på ettan och Chelios skrapas upp från marken av några galna kineser som är ute efter hans värdefulla hjärta. Han blir bestulen på det och ersätts istället med ett artificiellt dito som regelbundet måste laddas med elektriska stötar. Chelios är dock inte sen med att ta upp kampen om sitt åtråvärda hjärta och efter det startar ännu en hysterisk kamp mot klockan.

“Crank: High Voltage” är lika högoktanig och hetsig som föregångaren. Den är våldsammare, mer fartfylld och bitvis är det ruskigt underhållande action som regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor komponerat ihop. Jag fruktade lite att det skulle bli en tröttsam kalkylering av ettan men formulan funkar så strålande att upprepningen av upplägget är precis det som gör uppföljaren ännu bättre. Det är stiligt filmat och varje scen bygger upp nästa. Adrenalinkickarna är utbytta mot elektriska stötar och variationen på Chelios laddningar är många och humoristiska. När Chelios skickar chockvågor igenom kroppen med hjälp av startkablar skrattar man gott. Statham tar i med hårdhandskarna igen och springer, sparkar och skjuter på precis allt han ser och jag kan inte tänka mig någon annan i rollen. Han är helt perfekt. Återvänder gör också Amy Smart, Dwight Yoakam och Efhren Ramirez i små, men viktiga roller. Den sistnämnde spelar tvillingbrorsa som ska hämnas, ett ganska billigt försök att återuppliva en karaktär från det döda, och det mynnar ut i en oväsentlig sidohistoria som snabbt slukas av Chelios vansinnesjakt.

“Crank: High Voltage” är en tickande bomb. En huliganfirma på frammarsch med ett enda mål i sikte: våldta motståndarlagets supportrar. Den är trogen sin förlaga, med många referenser som följd, och den levererar ett tempo snabbare än Lucky Luke skjuter sin egen skugga. Filmen kortsluts inte förrän eftertexterna rullar och efter det inväntar man ivrigt en trea.