Crazy, Stupid, Love

Det hela börjar egentligen ganska banalt. Steve Carell flyttar in i en ruffig liten lägenhet efter det att hans fru sedan 25 år tillbaka vill skiljas. Hon har inlett en affär med en kollega. Han dränker sina sorger med en transbärsvodka i en lokal bar. På samma bar är det Ryan Gosling som regerar över damerna. Men sällan skådad charm tar han Carell under sina vingar för att ge honom en chans att hitta sig själv igen.
Banalt var ordet, i alla fall om man ska bedöma “Crazy, Stupid, Love” utifrån de påtagliga förutsättningarna. Men film är ofta en immateriell konstform, där det ogripbara överinner det påtagliga. Bakom premissen döljer sig riktiga, välutvecklade karaktärer som alla strävar i riktningar de helst av allt hade undvikit. Alla försöker de hitta sig själva, men tappar mest kontrollen på grund av den ständigt föränderliga omgivningen.

Humorn, som trots allt är filmens viktigaste ingrediens, kommer främst från interaktionen och den närmast perfekta kemin mellan Carell och Gosling. Båda skådespelarna använder sig mycket av sitt kroppsspråk för att förmedla känslor ett mediokert manus aldrig hade lyckats med.

“Crazy, Stupid, Love” är unik i sin genre. Det är en romantisk komedi som vågar ta risker, vågar att inte följa någon konventionell mall – och vågar att vara oförutsägbar. Resultatet är en film med värme, humor och det där lilla extra inte ens ett par ord inte kan beskriva.