Dag och natt

“Jag knullar inte nån annan kvinna. Jag knullar en jävla massa kvinnor, fler än du nånsin kommer att knulla” Mikael Persbrandts djupt cyniska Thomas berättar för sin son Emil (Sam Kessel från Tillsammans) att han inte vill vara far längre och att hans mors anklagelser om otrohet stämmer. Men som Simon Stahos film kommer avslöja rör det sig inte om otrohet mot någon annan, utan snarare en svårartad otrohet mot sig själv.Inte sedan Roy Anderssons Sånger från andra våningen har det genomförts en liknande estetisk-konsekvent film i Sverige. I detta fall lämnar inte kameran vindrutan på Thomas bil och har högst två vinklar – chaufförs- och passagerarsätet. Det kanske låter begränsat och det är det också. Men inte så asketiskt som man kan tänka sig. Kim Høghs kamera lyckas plocka upp omgivningen väldigt lyckat, enbart genom sidorutorna och de stundtals öppnade dörrarna. Speciellt i scenen med Thomas mor (Marie Göranzon).
Men även om den vågade estetiken lyckas, så är intrigen ändå alltför tunn. Persbrandts sargade manlighet ligger i fokus – en djupt försupen arkitekt som tar skydd i sin bil där han bestämmer sig för att ta farväl till jordelivet och alla som stått honom nära. Stahos betraktelse av egoism och självförmätenhet är inte helt utan sina bottnar. Något vi kommer upptäcka ju längre historien rör sig framåt och Thomas får sällskap i sin bil. Men ju mer pusselbitar som läggs till Thomas persona inser man även att det är ett ganska trist pussel. Visst, han har komplicerade relationer till sin familj och lider i sitt egna manlighetsideal, men pendlar något ologiskt mellan att vara insiktsfull och samtidigt ganska korkad.

Utöver sin son och sin mor stiger även ex-hustrun, kollegan, systern, älskarinnan och några andra icke-bekanta in i Thomas mobila biktstol. Samtalens dynamik bygger på att Thomas har släppt på sin tidigare glättiga fasad och nu vill prata känslor. Resultatet blir att ingen riktigt kan ta sig an denna konfrontation. Det resulterar även i väldigt skiftande prestationer hos Persbrandts samtalspartners. Allra sämst blir det nog när älskarinnan Sarah (Persbrands sambo i verkligheten, Maria Bonnevie) sätter sig i passagerarsätet. Då är det närmast kalkonvarning. Men desto bättre blir det med veteranerna Hans Alfredson och Marie Göranzon. Då fungerar dialogen hyfsat och det känns som om man kommer alltmer till insikt om Persbrandts karaktär. Tyvärr så blir man snuvad på konfekten. Stahos film leder trots goda intentioner ingenvart. Man kan säga att Thomas-karaktären enbart är en halvhjärtad variant på Jakob Eklunds karaktär i förra årets Om jag vänder mig om. Där fanns den intensitet och skarpladdade dialog som Stahos film tyvärr saknar.